Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1869, sida 1

mycket kännhart för enskilda distrikter. So: Anslår man kläder, kost under färden och sprespengar endast till 50 specier för hvar o8. och en af de 20,000 individerna; får man LO ett direkt belopp af en million specier. for Men många medföra flera tusen — en enfar skild utvandrare öfver Bergen i år till-si ochmed 10,000 — specier, och härvarande sk bankirer göra hvarje vår väldiga omsätt-för ningar i amerikanska vexlar. Medan vis-ssei serligen en och annan sattigvärdsstyrelse af gifvit hela familjer respengar till Amerika, af; för att bli dem qvitt, är det dock ett faktum — hvarom vi hela våren och somde maren kunnat öfvertyga oss genom attian spatsera omkring på kajerna vid de engelska ångbåtarnes afgång — att det är landets bästa blod och arbetskraft, som beger sig bort, och högst sällan ser man en slusk bland utvandrarne. Dernäst måste det tagas i betraktande, att öfverskottet af födda, enligt folkräkningslistorna, i det hela endast utgör 26,000 individer årligen; således närmar sig antalet af utvandrare på ett betänkligt sätt detta antal, så att norska nationen, som ej räknar serdeles mycket öfver 1!, million menniskor, nu skall komma att stagnera eller gå tillbaka i population. Detta anses alltid såsom ett dåligt tecken för en nation. Iyvärr kunna de båda skandinaviska länderna ej heller på sina emigrationsförhållanden tillämpa hvad som gäller för de stora staterna. England har ju just emigrationen att tacka för bela sin materiella makt. Jag hörde en gång en fransman göra följande träffande jemförelse mellan England och Frankrike: , Det är ett fel af våra sednare tiders regeringar, hvilket kejsar Napoleon velat fortsätta, att de velat befrämja utvandring och! kolonisation för Frankrike efter Englands exempel, i det de ej rästa afseende vid den fundamentala olikheten i de båda nationernas folkkarakter. Engelsmannen säger: ,patria ubi bene, lemnar sitt land, lefver lycklig nnder alla jordklotets breddgrader och skapar derigenom mäktiga kolonier uuder moderlandet. En fransman kan aldrig lefva lycklig utom sitt högt älskade Frankrike; han kan vara borta derifrån i tjugu år, men så snart han på den främmande platsen förvärfvat sig tillräckligt för att lefva oberoende, återvänder han alltid till sitt hemland, om icke annat, så för att få dö der. Det är denna älskvärdhet i karakteren, som åstadkommer, att det aldrig lyckats för Frankrike att skapa kolonier; se t. ex. blott det närliggande Algier — — — 0. s. v. Medan alltså Englands storhet kan sägas vara byggd på emigrationen, har dock Frankrike den fördelen, att de många af dess barn, hvilka vandra ut i verlden, för att söka lyckan i form af materiellt välstånd, hemföra detta till fiderneslandet, sedan de kommit i besittning deraf. Vilja vi nu försöka att draga en liten analogi från det nyss anförda till våra begge länder, så tror jag, att vi närmast måste beteckna våra nationalkarakterer i afseende på utvandringen såsom lutande till de engelska åsigterna. Visserligen anlända ständigt bref från norska utvandrare, i hvilka det heter: , Vi norrmän lefva alla här såsom Israel i det fremmande landet på resa, måhända bättre än i Norge, men alltid när vi äro tillsammans, tala vi om att återvända till vårt kära fosterland, så snart vi här blott samlat så mycket, att vi knnna ha vår sorgfria utkomst hemma; men i verkligheten är det ytterst sällsynt, att en hel utvandrad familj återvänder hit, för att ånyo bosätta sig här i landet, sedan den vunnit oberoende i Amerika. Jag vill berätta en liten historia från en af mina sjellturer: Högst uppe i Valders träffade jag och mina vänner en bondefamilj, som, i hvad gårdens utseende och skötsel beträffade, synbarligen stod långt öfver de sandra gårdsbrukarne i bygden. Vi erforo snart, att man och hustru, som ännu voro ungt folk, för 20 år sedan utvandrat till Amerika och haft lyckan med sig, så att de, då längtan dref dem, sågo sig istånd att återvända hem, försedda med tillräckligt penningar, för att köpa en af de bär sta gårdarne i trakten. De medförde äfven tvenne fullväxta barn, en son och en dotter; föräldrarne tyckte nog, sade de, att det var något smått här hemma och att allting var en smula tungrodt, dock voro de rätt nöjda; sonen och dottern deremot kunde ej glömma de stora förhållanden, under hvilka de blifvit uppfostrade i Amerika, och längtan efter den nya verlden blef under den långa vintern så stark hos alla, att de på våren sålde sin gård och ånyo utvandrade. Och så Ipar det gått med många: Norge är dem skärt. på ett flygtigt besök, men tillbaka till Amerika måste de alla. Den tillämpning, jag vill göra af det här 1 I framställda, ligger nära för handen: Vi -Iha aldrig haft och kunna knappast någon.sin, såsom de stora nationerna, få någon 1 t Ore AR TnTFÅÄeTB MO KA OMR — — me 1 a nytta af vår emigration. Om att stifta kolonier genom densamma, kan det aldrig bli fråga; de menniskor, den arbetskraft, de penningemedel, vi skicka ut ur landet hj med emigrationen, äro sålunda för alltid I förlorade för våra fattiga, små länder. Den r I förbindelse, som våra landsmän i Amerika : underhålla med Norge, är mycket obetyd-lig: småsummor hemsändas som gåfvor, ;, smen isynnerhet som respengar, till slägt -loch vänner, men några vidare handelsförhl bindelser existera ej; blott enskilda bokushandlare här i staden afsätta en del böc:; 3 ( fr 5 I La AR 3