Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1869, sida 2

Blifve det ingångna förbundet lyckligt och välsignelserikt för de unga makarne! Då vissa tidningar — och vi hafva hört till dem — ansett det straff; som drabbat muraren Palhämmär för ett par skamlösa rader i ,,Fäderneslandet. ha varit alltför hårdt, och då någon tidning; i sammanhang härmed, anfört, att detta hårda straff berott derpå, att bestämmelsen härom blifvit, genom en öfverrumpling, förflyttad från grundlagen till strafflagen, gör Stockholms-Posten dervid följande erinringar: y det klander, som riktats emot nu gällande lag om ansvarsbestämmelserna för tryckfrihetsförbrytelser har män ansett sig kunna på rak arm komma fram med påståenden, som totalt strida emot sanningen. Utan att göra sig det ringaste besvär med några undersökningar om verkliga förhållandet, påstår man, att det ej finnes något land, der ett politiskt brott kan såsom hos! oss hafva till följd fängelse med straffarbete, Ieke ens sjelfva Frankrike, säger man har dylika bestämmelser i sin lag. Vi behöfva blott hänvisa till Norges och Danmarks strafflagar, för att erhålla upplysning i denna sak. I England anses smädelser mot suveränen såsom högförräderi. De tidningar, som upprepat klandret mot vår strafflag, som alternatift bestämmer enkelt fängelse eller fängelse med straffarbete; torde upplysa sina läsare att franska lägen belägger en förbrytelse af ifrågavarande slag med böter från 500 till 10,000 francs samt fängelse till och med 5 år, och att transka nationalförsamlingens ledamöter 1848 ansågo sig böra skyddas mot förnärmände yttranden i tryck genom ett lagstadgande, som innehöll ansvarsbestämmelse af fängelse till och med 3 år. Härtill kan läggas, att enligt belgiska tryckfrihetslagen straffet för dylika förbrytelser är fängelse fråna och med 6 månader till och med 3 år. Tidningen borde äfven hafva upplyst fina läsare, att den, som i Frankrike dömes till fängelse (emprisonnement), enligt franska strafflagen: skall inneslutas i ett korrektionsfängelse och der hållas till något der förekommande arbete: Att under sådana förhållanden påstå att sjelfva Frankrike ej har motstycke att uppvisa till det straff, som vår lag innehåller, blifver, om ej en evekfull osanning, åtminstone ett lättsinne, som gränsar derintill. I sammanhang med ofvan omförmälda klander har man påstått, i strid met sanna förhållandet, att 1862—083 års riksdag lät genom en öfverrumpling förleda sig att göra strafflagen tillämplig i tryckfrihetsmål. Denna osanning är ännu mindre ursägtlig än de csanna påståenden, som förekommit angående den utländska lagstiftningen, ty i afseende på denna fråga beböfver man blott rådfråga en äldre grundlagsupplaga, och man skall då finna, att med öndåntag af hvad angår 3 3:0 gäckeri af gudstjenst; 5:0; 6:0, smädelser mot konungahusets medlemmar, som ej ega majestätseller tronföljarevärdighet, samt mot rikets ständer, ingen hänvisning skett till allmän lag, der ej sådan fanns före nya strafslagens utfärdande, om vi undantaga 13:0, der hänvisning skett till en förut i allmän lag saknad bestämmelse om ansvar för osedliga framställningar i tryck: Vidare är att anteckna såsom en osanning, att rikets ständer läto öfverrumpla sig 1863. Frågan om de förändringar i Trycksfrihetsförordningens bestämmelser, som införandet af den nya strafflagen medförde, behandlades såsom grundlagsfråga och blef hvilande till riksdagen 1865—66, då frågan afgjordes. Bekant är dessutom, huru den för pressen så vigtiga frågan i strafflagen om rättigheten att bevisa sanningen af ett tillmäle, var föremål för ej ringa uppmärksamhet under 1863 års riksdag och måste slitas genom förstärkt lagutskott. Stockholms-Postens sednare upplysningar äro fullt riktiga: Men trots hvad tidningen anfört från andra länder, vidblifva vi vår mening, att 2 års straffarbete för en lättsinnig råhet är orimligt dömdt, när man jemför det med de straff, som drabba andra långt svårare brott. Ä rvis åsigt om den engelska karakteren.