Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1869, sida 2

— Icke jag heller, om de latinska vinerna voro hälften så dåliga som det nya Italiens, sade mr Deligny. — Då jag hör nämnas Italien, började generalen, läggande ifrån sig knif och gaffel och beredande sig till en historia, — kommer jag ihåg, då vi gingo öfver Alperna och funno oss i fiendernas åsyn vid Arcole ... Doktorn kom här till undsättning. — På min ära, general, sade han, — har ni icke rätt. Vinerna omkring Arcole äro förträffliga. Min bäste Deligny, ni måste göra ett undantag till förmån för Arcole, som frambringar ett vin, töga underlägset Oportos berömda vinslag. — Tyvärr, sade mr Vaudon, — skola Oportos viner snart vara utdöda. — Dåliga nyheter för engelsmännen, som hvarken dricka eller förstå sig på någonting bättre! utropade doktorn. — Emedan, sade mr Deligny hånfullt, — det är tungt och dåsigt som de sjelfva. Engelsmannens smak är väsendtligen grof, och då han monopoliserar Oportos viner, följer han samma vulgära instinkt, som drager honom till biff och öl, räfjagt och boxning. Jag kände mig rodna af förtrytelse och fann, då jag såg upp, mr Hamels ögon fästade på mig. — Det tyckes mig, sade han, med den minsta möjliga anstrykning af ironi i rösten, — som mr Deligny beskretve engelsmannen i Palais Royals vaudeviller — denne sir Smith, som bär en gräsgrön rock, har tuppfäktningar i sin sängkammare och gifter sig med sin kökspiga. Mr Delignys fantasi är liflig, men han kan icke på allvar hysa en så oriktig och orätt