Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1869, sida 1

Mr Hamel vände sig hastigt om. — Artigheten förbjude, monsieur, inföll han, med en halft hotande, haft sarkastisk blick. — Hvilken gentleman vill föra med sig sitt embete i sällskapslifvet? Det är endast den tappre och härdade krigaren, (här vände han sig till general Max) — hvilken vi bevilja som ett privilegium och af hvilken vi mottaga som en ynnest berättelsen om fältslaget och bivuaken. Mr Deligny bet sig i läppen och teg; men den gamle militären, öfverrumplad, rodnade och bugade sig djupt. I detta ögonblick slogs dörren upp, och den pudrade taffeltäckaren visade sig under högtidlig tystnad. Madame Vaudon mottog mr Hamels arm, och vi gingo ned till matsalen. Det är någonting ganska imponerande i åsynen af ett verkligen väl ordnadt middagsbord, med dess pyramider af glas och silfver, strålande ljus och vaser med lysande och välluktande utländska växter. De stora soppskålarna uppsända ett behagligt rökverk — de tysta betjenterna komma och gå, pudrade och ohörbara, likt presterna af någon mystisk religion — gästerna sitta rundtomkring i högtidlig konklav, liksom för att öfvervara offret. Bordet är ett hedniskt altare; det röda vinet upphör att vara rödt vin och blir ett dryckesoffer; och matsalen är ett tempel, helgadt åt gudarna. Till och med de mest intelligenta underkufvas af ställets inflytanden, och de första tio minuterna äro alla försänkta i djup tystnad. Soppan och fisken komma och gå spöklikt, och det är ej förrän vid tredje rättens ankomst som vi, bokstafligen och metaforiskt, finna vår tunga.