Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1869, sida 1

ett skådespel, som uthvisslades; rest genom England, Italien och Spanien och inhemtat de flesta af Europas språk. Nu har han gjort en tur kring Frankrike. — Verkligen en encyclopedisk karakter! Och den gamle krigaren, som nu talar med honom? — General Max de Chamfort — vi kalla honom general Max. Han är en förträfflig gammal man och en dugtig officer, men tråkig då han kommer in på kapitlet om sina fälttåg. Nu tror jag ni är av courant med alla mina gäster. — Nej, ni har glömt den lille herrn med hvita halsduken. Han ser ut som en läkare. — Och det är han också. Hans namn är Grandet; han påstår sig tro på ingenting, icke ens sin egen konst, och är den muntraste lille Esculapius, som någonsin skref under ett recept. Men se, det felas blott fem minuter i sju, och vår förnämste gäst är ännu icke anländ! Derpå smög madame Vaudon bort för att upplifva den aftagande konversationen och dölja tidens flykt; men hennes bemödanden hade mindre framgång än vanligt. Man började skocka sig i fönstren och se åt dörren. Mera än en hviskning bar mr Hamels namn, och en tystnad af väntan, liknande den som efterträder sista tonen från orkestern och föregår ridåns uppgående, öfverföll hela sällskapet. Långsamt skredo de fem minuterna till ända — den sista långsammast af alla. Då höjer den lille ormolu-riddaren på urtaflan sin lans och böjer på hufvudet — det första silfverslaget klingar, salongsdörren slåss upp, och en betjent anmäler: — Hans vördighet Alexis Xavier Hamel.