Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 2

IUenrik IV i sig, skulle han nu sutit på Frankrikes tron i stället för Louis Napoeon. Emellertid äro desse yngre män, sönerna, ieke det ringaste mer ,fusionister än deras fäder. De vilja icke veta if någon sammansmältning mellan den älire bourbonska grenen och huset Orleans. De hata prinsarne af den yngre grenen djupt — vida mer än de hata bonapartister och republikaner. De yngre, rikare och mer politiskt verksamma medlemmarne af Frankrikes gamla adel kunna numera icke kallas bourbonister. De äro antingen konservativa och äro då benägna att finna sig i kejsardömet; eller äro de liberala och sympatisera då med republiken. De konservative hafva ingenting emot Louis Napoleons , personliga regering, men de fordra, att han skall strängt upprätthålla auktoritetsgrundsatsen i stat och kyrka. De liberale skulle gerna inträda i statens tjenst under hr Thiers elier någon annan utmärkt politisk personlighet, som blefve vald till republikens president. En stor del af den gamla franska adelns ungdom hyllar de amerikanska samhällsideexna. Ett par anekdoter kan belysa stä Uninen. : Om aftonen af samma dag, som det kejserliga budskapet upplästes i lagstiftan de församlingen, återkom en af högerns deputerade, en man, somj bär ett mycket! gammalt namn, till sitt slott, beläget på en timmes afstånd från Paris. Han var upprörd och berättade på fulla allvaret, att en revolution förestod i hufvudstaden, att kejsaren förlorat förståndet och att pöbeln följande dag skulle vara herre i Paris. Se der ett exemplar af den konservative legitimisten. Han har icke längre någon afgud, men han har en buse — revolutionen. ,Hvarför gör ni icke er uppvaktning hos hertiginnan af Madrid? frågade, för fjorton dagar sedan, en dam en af jockeyklubbens ledande mediemmar, en ung mans som bär ett namn, rikt på historiska minnen. ,Jag? genmälde han: ,nej tack, fru grefvinna! Vi hafva haft förargelso nog af våra egna bourboner, för att icke bry oss om de spanske. Jag skulle kunna i morgon taga till vapen mot de orleanske prinsarne, men aldrig för en Henrik V. Nej, jag hoppas, att vi för alltid blifvit qvitt kungarne, af hvad slag de vara må, och att vi snart sköla få någon utsigt till en god hederlig republik, i hvilken towt le monde kan finna plats. Der ha vi den liberale legitimisten. I funderingarne om Frankrikes framtid kunna vi fördenskull lemna hvarje tanke på en Henrik V ur räkningen. Nu till det orleanistiska partiet. Prinsarne af huset Orleans, landsflyktige under mer än 20 år, hafva förblifvit fransmän af år 1847, samt mer eller mindre anhängare af det system, som icke lyckades under Ludvig Filip. Detta system har ännu talrika bekännare, men de äro icke män, som förstå tidens anda. De orleanistiske tronpretendenternas verklige vänner äro de stora och små industriidkarne, isynnerhet bodhandlarne. IIys icke allt för höga tankar om desse sednare herrar! De sstå bland alla mest tillbaka i uppfattniugen af tidens kraf. De hysa ingen önskan att se sjelfstyrelsens verk skrida framåt eller att se undervisningsväsendet utveckla sig eller samtidens ider renade, klargjorda och komna till sin rätt. Tala till dessa menniskor om frihandeln eller någon af de stora sociala frågor, som stirra oss i ansigtet, och ni skall finna dem mindre frisinnade än Napoleon III och herr Rouher. Prinsarne af huset Orleans äro i främsta rummet prinsar, i likhet med deras anförvandter, och äro icke mer än någon sannan bourbon fallne för att anse sig för vanliga menniskors jemlikar; de äro dertill lika främmande för våra dagars problemer som hr Guizot eller Casimir Perrier, om denne uppstege ur sin graf). Den gedigna, genomförda liberalism, hvilken vi i England efterhand närma oss, som i Amerika är nästan uppnådd, och som Preussen först skall förverkliga på Europas fastland, är ännu ett mysterium, fullt af hemligt hot, för det stora parti bourgeois i Frankrike — och det är det orleanistiska partiet. Om händelserna skulle sammanföra hr Rouher, kejsardömets man, och hr Thiers; den gamle orleanisten, i samma ministere, skulle begee förstå hvarandra fullkomligt, och de skulle använda samma medel för att bekämpa hvad de kalla anarkien. Vi komma nu till republikanerna. Det republikanska partiet hyser inom sig många färgnyanser, hvilket är naturligt, ty det omfattar alldeles oemotsägligt det stora flertalet fransmän. Ni skall finna republikaner inom alla samhällsklasser, alla yrken och sysselsättningar — från de gamla historiska familjerna till daglönaren. För republikanerna finns blott ett val: kejsardömet eller republiken; det faller dem icke ens in att diskutera det större eller mindre mått at liberalism, som vore att vänta af Henrik V eller grefven af Paris. De se blott en framtids-utsigt för Frankrike, och de äro icke otålige. Just detta — tålamodet, bygdt på vissheten om seger — karakteriserar republikanerna i våra dagar. De tjena en öfvertygelse och kunna derför vänta. De deremot, som tjena ett parti, förkroppsligadt i vissa lefvande personer, äro naturligtvis ängslige att se tnrantt lboamma Hill dom Man öänna har