Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 2

Finland. Ett hemskt mord. I Viborgs län bade man den 20 Maj uti Ahvenitsa sjö påträffat liket efter bondehustrun Elisabeth Wäkiparta från Ivaskanmäki by i Räisälå socken, som redan den 23 September åistl. år försvunnit från sitt hemvist. Då nämnde qvinna ofvannämnde dag försvunnit, utan att någon kunnat uppgitva, hvart hon begifvit sig, började man efterspörja, hvar hon sednast blifvit sedd och uppgaf sig då någon hafva sett henne aflägsna sig ifrån byn i sällskap med en uti byn bosatt, föga välkänd karl, vid namn Meronen. Till följe häraf samt att denne, som kort förut ännu varit utfattig, samtidigt tycktes hafva kommit i besittning af penningar, hvilkas åtkomst hvarken han eller någon annan kunde förklara, ansåg kronobetjeningen tillräckliga skäl förefinnas till hans häktande. Men innan detta hann utföras dog M. plötsligt under häftiga konvulsioner. Vid anställd obduktion af liket, befanns han hafva afhändt sig lifvet genom förtäring af en större qvantitet (vid pass ett dricksglas) söndermalen rot af sprängört, äfven af allmogen der känd som ganska giftig och benämnd ,,myrkkyyrti.f Ehuru detta sjelfmord gaf anledning att ännu mera än förut misstänka M. hatva varit förvållande till hustru Wäkipartas törsvinnande, kunde ända tills våren ingen vidare utredning vinnas i saken. Törst då liket uppflutit nedanom en brant klippa i Ahvenitsa sjö och man uttömde sig i gissningar öfver orsaken dertill, att hufvudskålen på liket ofvanom pannan var krossad, framträdde en af byamännen och sade sig kunna afgifva en förklaring derpå, enär han sjelf en gång varit på god väg att dela samma öde, som vederfarits den aflidna. Han berättade nu, att då han en gång hos den som trollkarl kände Meronen sökte hjelp, för att upptäcka hvem som afhändt honom någon för tillfället förkommen egendom, hade denne lofvat skaffa honom upplysning derom, om han, medtagande ända till sista penni alla penningar han egde i sin värjo, ville åtfölja honom till ett af honom anvisadt ställe i grannskapet, samt för öfrigt lotvade, att i allo foga sig i hans tillgöranden. Nu hade de tillsammans begifvit sig upp på samma klippa, nedanför hvilken hustru Wäkipartas lik hittades i sjön, och M. träffade anstalter att med tillhjelp af sin trollkonst uppdaga hemligheten. Ett nödvändigt vilkor för att detta skulle lyckas, förklarade M. vara det, att hans följeslagare ej skulle se sig om. För att förvissa sig härom, hade M. kastat ett skynke öfver ansigtet på honom, som var ställd uppe på klippkanten med ansigtet vändt åt sjön. Medan M. under frammumlande af besvärjelser tycktes syssla med något, hörde hans följeslagare någonting klinga emot klippan och såg, då han dragit täckelset från sitt ansigte, M. framdraga en yxa. Uppskrämd häraf, förklarade nu den hjelpsökande sig ej mera bry sig om M:s hjem och stod oaktadt M:s försäkringar att yxan blott var ett oskyldigt, men till trollformeln nödvändigt föremål fast i sitt beslut, att ej vidare låta öfvertäcka sitt ansigte. Men som detta utgjorde ett hufvudvilkor för trolieriet, afstannade detta och M. lät sitt offer undkomma, .sedan han under förfärliga hotelser aftvingat honom det löfte, att för ingen lefvande själ omtala hvad han sett och hört. Fruktan för Meronens trollkonster hade också bundit tungan på honom ända tills nu, då den fruktade var död. Ur det anförda torde man kunna sluta dertill, att M. den sednare gången ej lät sin yxa klinga och att hustru Wäkiparta ej visste vara rädd för den förrän hon träffades af dess slag och med krossadt hufvud störtades i djupet. (V.-T.)