Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 1

helt nytt ut, och tegelstensarbetet hade icke förlorat något af dess ursprungliga färg. Man skulle förr hafva tagit det för en modern iskällare än en qvarlefva från forntiden. Stigen till den lilla dörröppningen hade blifvit sopad, i väntan på vår ankomst. Komna till detta ställe, ryste Marguerite och bleknade. Hon var nära att tala, men såg på mig och förblef tyst. Derpå nedstego vi för en smal trätrappa, som kunde varit ditsatt för några år sedan, så ny syntes den. Det var ett kallt, mörkt, underjordiskt rum, omkring tolf fot i fyrkant. Golfvet var af tegel och väggarne indelta i små nischer, likt hålen i ett dufslag, samt klädda med ett slätt, ljusgult murbruk. På en bänk längst bort i rummet stodo tre urnor af ett slags matt glas, en liten rikt utsirad cippus och flera lerlampor af olika storlekar. Luften var behagligt kylig, och der fanns ingenting af denna tryckande lukt, från hvilken icke ens de bästa af våra moderna grafhvalf äro alldeles fria. Marguerite höjde en lättnadens suck — hon hade ögonskenligen väntat någonting af benhusets fasor — och kusin Charles började sina förklaringar. — Ållting, sade han, — är nuisamma tillstånd som då det upptäcktes. Jag säger icke, att ingenting blifvit rubbadt; men allt, som blifvit flyttadt för att undersökas, har omsorgsfullt blifvit återstäldt på dess plats, på det niidag måtte se denna romerska graf sådan den sågs af dem, som byggde upp dess portaler, efter att hafva fyllt den sista nischen med den siste innehafvarens stoft. Från den stunden ända tills morgonen, då en arbe