Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1869, sida 1

— Nej, Marguerite, sade jag, i det jag drog mig tillbaka och talade såsom jag skulle hafva talat till ett barn. — Jag kan icke kyssa dig förrän du gifvit mig ett löfte, som skall försona det brutna. Vill du gå med mig till columbariet? — Far jag blunda medan jag är der? frågade hon menlöst. Jag skakade på hufvudet och närmade mig dörren. — Ja eller nej? frågade jag allvarligt. Hon sprang fram och kastade sina armar om min hals. Jag vill gå hvart ni önskar! utropade hon, slutande sig intill mig och smekande mig. — Se blott aldrig på mig så kallt, ty då påminner ni mig om kusin Charles! Jag suckade vid jemförelsen och förde henne ned. Madame belönade mig med en tacksam blick och tog mr Delahayes arm. — Charles och Marguerite måste visa vägen, sade hon leende. Mr Charles bugade sig och bjöd Marguerite sin hand. En ovanligt hög färg var det enda som förrådde fästmannens hänryckning. Troligtvis hade bans förlofning aldrig haft ett så ljust utseende som i dag. Tätt under fönstren på södra sidan af byggnaden låg en hög jordvall med en tolf fots hög tegelstensmur och en trång dörröppning. Då vi kommo närmare, funno vi det vara en liten, fyrkantig byggnad utan fönster, till hältten ofvan jord, med skulpterade marmorskifvor i väggarne. Några af dessa buro grafinskriptioner i gamla, romerska bokstäfver, och andra bas-reliefer af processioner, offer och dylikt. Det såg