Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1869, sida 2

2e. m. och IhHorsdagen Kl. hall 5 e. m. Bengtsson. UTRIKES. ÖSTERRIKE. Den beramade ungerska katolik-kon gressen har egt rum i Pesth. Utförligar underrättelser om dess diskussioner ocl beslut föreligga icke, men Wienertidnin garne betrakta den som ett af tidens märk ligaste tecken. Ungerns mest framståend politiske män af katolsk trosbekännels hafva deltagit i densamma, och den anda som genomträngt förhandlingarne och dik terat besluten, har varit i högsta grac upplyst och frisinnad. Kongressen har pro testerat mot hierarkien såsom politis! magt och förklarat, att den äfven såson kyrklig måste inskränkas inom de träng-. sta gränser. Kongressens medlemmar hafve förbundit sig att ifrigt verka för ,,en un gersk-katolsk kyrka på bred demokratisk gruudval!. I sanning ett märkligt tecken icke mycket uppmuntrande för det blif. vande kyrkomötet i Rom. ITALIEN. Som bekant äro samtliga den katolsks verldens biskopar ålagde att infinna sig det blifvande ekumeniska mötet. Hitin tills hafva dock omkring 300 biskopar anförande ålderdom, sjuklighet eller andra orsaker, förklarat sig icke kunna bevista det. Bland dem tros vara många, som icke vilja deltaga i förhandlingarne, emedan de stå i mer eller mindre oppositionelt förhållande till jesuiterna, som beherrska terrängen. Man väntar till Rom 550 å 600 prelater, d. v. s. ungerär hälften af hela antalet, och dessa torde vara sådane, på hvilka man kan lita. FRANKRIKE. Kejsardömets och den personliga regeringens ställning har genom den nya ministerförändringen icke förbättrats. Situationen är sådan, att om den hade inträffat för några år sedan, man kunde varit förvissad, att kejsaren, för att blifva den qvitt, skulle skridit till ett krig. Nu är kriget omöjligt, så försäkras från alla håll, sålänge Frankrike sjeltt ej blir angripet. Det råder ingenstädes något tvifvel om fredsopinionens utomordentliga styrka inom franska folket, och det är af stort intresse att jemföra de vittnesbörd från mycket olika håll, som derom föreligga. , Det må synas besynnerligt, skrifver Indpendance belges förste Pariserkorrespondent, men jag kan försäkra er, att det aldrig rådt så mycket lugn i opinionen och så mycken trygghet hos befolkningen som nu, sedan vi på sätt och vis blifvit utan regering. Skälet är lätt att begripa. Man har oupphörligt misstänkt den personliga styrelsen för äfventyrliga planer af detder mexikanska slaget, som kostat oss så mycket blod och så många millioner, och man har särskildt befarat, att regeringen ville anstifta ett krig vid Rhen, för att rikta folkets uppmärksamhet från dess inre angelägenheter. Nu vet man dock, att regeringen, beherrskad af nödvändigheten att godtgöra landets fordringar (som hädanester sjelft vill bestämma sin politik), ej kan stämpla och planlägga för ett fälttåg, som skulle sätta allt på ett kort och sannolikt väpna hela Europa emot oss. Tiden är förbi, då man på allvar kunde fundera på ett sådant medel som det att utan skäl och lämpliga förevändningar låta slagta en 40,000 man, endast för att få en utsigt till mindre förlägenheter uti den inre politiken. Det är det oupphörliga, likt ett Damoklessvärd öfver nationen hängda krigshotet, som mer än någon annan orsak gjort de franska valmännen förbittrade mot kejserliga regeringen, och deraf kommer det, att äfven när de röstat på napoleonska kandidater, hafva de låtit desse förstå, att landet måste återförvärfva friheten och sjelfstyrelsen såsom de enda medlen att betrygga arbetet och freden. En af oss vid åtskilliga tillfällen citerad Pariser-brefskrifvare till Daily News yttrar sig i samma ämne: ,Jag har sagt och jag upprepar bestämdare än någonsin: krig är icke möjligt. Ingen utländsk magt skall gifva franska regeringen den behöfliga förevändningen för att börja ett fälttåg, och franska nationen skulle icke följa den suverän, som fördristade sig dertill. Med hvarje dag, med hvarje timme blir detta allas öfvertygelse, som kunna bedöma ställningen och känna sinnesstämningen. Dermed vill jag icke hafva sagt, att det ej i kejsarens närmaste omgifning finnas personer nog trångsinta, bigotta, okunniga och dumma för att vilja anstifta krig. Detta skulle naturligtvis vara riktadt mot Tyskland. Att Tyskland skall blifva ett och nödvändigt måste blifva det inser emellertid franska folket, och det håller före, att tyska folkets enhetssträfvanden äro fullt berättigade, och att ingen, utom tyskarne sjelfva, har med den saken att skaffa. Frankrike skall vägra att låta aftappa sig blod och skatter för att hindra hvad som ändock, i trots af alla hinder, måste ske. Det är nu afgjordt, att lagstiftande församlingen ej kommer att inkallas, förrän senaten hunnit yttra sig rörande de reformer, som utlofvats i det kejserliga budkapet, således svårligen före Oktober må0. Detta uppskof lär icke heller vara kejsaren oangenämt, ehuru det strängt klandras från olika håll. I brist på bättre utvägar tillgripes uppskofspolitiken, då man pj kan allvarligt besluta sig för att öfvergifva den af nationen utdömda personliga regeringen. Rouher, som ännu har kejsarens öra, skall hafva rådt honom att