Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juli 1869, sida 1

— Lysande i sanning. — Och likväl, mademoiselle, sade Marguerite förebrående, — sade ni, att ni e kände er uppbygd deraf. Denna gång ät kusin Charles rättvisare än ni. — Mademoiselle måste förklara sig sjelf, sade mr Charles ifrigt. — Nej, der är ingenting att förklara, svarade jag. — Mr Hamels åsigt af lifvet och kristendomen behagar mig icke — det är allt. Hans predikan föreföll mig mera lik en djup satir än en verklig klagovisa. — Godt, sade mr Charles. — Och ni tror, att mannen sjelf kan vara — — — En tviflare i själ och hjerta: Marguerite bet sig i läppen och gick ifrån oss för att möta mr Alexander, som promenerade fram och tillbaka på vägen utanför värdshuset, der våra åkdon väntade. — Kom, onkel Alexander, ropade hon, i det bon omfattade honom med båda armarne och smekande lade sin kind mot hans axel, — låt oss nu höra ert omdöme! Och var så god och håll med mig, ty mademoiselle och kusin Charles äro båda emot mig! Onkel Alexander log bistert. — Hä, markatta, sade han, i det han tölpaktigt klappade hennes lilla hand med sin stora, — hvad är det fråga om? Hvad är det fråga om? — Om denne snillrike, vackre mr Hamel. Hvad tänker ni om honom? — Hm! Hvad jag tänker om honom, eh? Marguerite nickade och smålog. Hon kände sig öfvertygad om onkel Alexanders gynnsamma utsago.