Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1869, sida 3

Blandade ämnen. Carrington-skandalen. (Ur P. T.) Den 22 Juni om aftonen stod den unge lord Carrington med en vän utanför klubben vid Pall Mall, väntande på mr Cranville Murray, hvilken han misstänkte för att hafva skrifvit en smädlig artikel om hans döde far uti det satiriska sensationsbladet , The Queens Messenger; och då uttrycken i denna artikel voro sådana, att de svårligen kunde fällas af domstolen, ville han taga personlig revanche på baktalaren. Då mr Murray, som är en äldre man, kom ut genom dörren och på lordens fråga vidgått sitt namn, tilldelade lord Carrington honom med en käpp flera slag på hatten, i det han på samma gång med högljudd röst tillkännagat orsaken till sitt handlingssätt och tillbjöd honom satisfaktion med vapen i hand. Murray nekade till att vara författare till artikeln, eller att stå i något närmare förhållande till det nämnda bladet. Folk tillkom nu och lorden upphörde med misshandlingen. Sedermera skref Morra till lord Carrington och begärde, att denne skulle göra honom afbön, och när han endast erhöll ett hånfullt svar härpå, instämde han honom för rätta. Saken företogs till behandling vid polisdomstolen vid Marlborough Street åtta dagar i Thorsdags och gaf anledning till en ny, hittills oerhörd skandal. Många personer af aristokratien hade infunnit sig af intresse för lord Carrington, och förhandlingen blef ytterst pikant, då man allt mer och mer inträngde i mr Murrays förhållanden och aftvang honom bekännelsen om en vida närmare förbindelse med bladet, än han förut velat vidgå. Härtill bidrog mycket, att lord Carringtons advokat hade skaffat sig hela packor med manuskripter till ärekränkande uppsatser i ,, Queens Messenger och framlade dem för Murray, hvilkens prokurator till svar härpå förklarade dem för stulna. Förhandlingen slöts med, att lord Carrington måste ställa borgen för sin inställelse inför rätten, men då derpå en af prokuratorerna ville aflägsna sig med den lilla blecklådan, som innehöll de efter motpartens påstående stulna manuskripterna, störtade några individer, måhända medarbetare i tidningen — det bör dock nämnas, att från Murrays sida en annan förklaring härom gifves — sig öfver honom, för att bemäktiga sig lådan. Han ropade på hjelp och erhöll sådan från alla håll med en så stor redobogenhet, att i ett nu domsalen var förvandlad till ett formligt bataljfält, hvarest hertigar, lorder, rättstjenare, journalister och prokuratorer dunkade på hvarandra i en fruktansvärd förvirring, så att ingen till slut kunde skilja vän ifrån fiende. Domaren sökte förgäfves att stifta fred; slutligen måste han lemna salen. Man lyckades dock icke bemäktiga sig den lilla blecklådan; den förblef i lord Carringtons partis ego. Dagen derpå anklagades lordens svåger, öfverste Campbell, för att hafva öfverfallit och mörbultat en af rättstjenarne, som äfvenledes ville försvara den angripna prokuratorn; då det likväl visade sig, att detta berodde på ett missförstånd, blef anklagelsen tagen tillbaka. ,Times innehåller, med anledning af detta och flera liknande fall, en längre artikel, ur hvilken vi i sammanträngd form här återgifva följande betraktelser: ,,Under sednare år har här i England uppstått en press, som framför allt lägger an på att göra sig känd och tilldraga sig uppmärksamhet, lika godt genom hvilka medel som helst, och man gör dessa tidningar endast en tjenst genom att omnämna dem, äfven om det sker för att uttrycka en förkastelsedom öfver deras sätt att gå tillväga; ty deras förhoppningar på materiel existens äro till väsendtlig grad bygda på den beräkning, att det inom en större läsekrets alltid finnes ett antal individer, som fästa sig vid polemik och personligheter endast för dessas egen skull, och sådana lockas af allt, som utbasunar skandalen ännu mera. Den aktningsvärda pressen lider mest vid hvarje sådant utfall af misslyckade journalister, men den är dock till en viss grad maktlös; ty att taga någon notis om syndaren, är detsamma som latt avertera gratis angående honom och att påpeka för läsare, på hvilkas smak för skandal en sådan herre spekulerar, hvar de äro i tillfälle att finna den Damtoilett i Paris. Furstinnan Metternich öfverlemnade nyligen till sin gemål en räkning Ifrån sin damskräddare på ett belopp af 112,00( francs. Den österrikiske ministern bar sig icke å såsom furst Bariatinski, hvilken en gång kallblodigt nekade att betala en räkning på 10,000 francs för en ,petite toilette de matin en cråpe de Chine utan öppnade lugnt sin plånbok som en prins