Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1869, sida 2

ty lögnens efterföljare öfverstiga den, liksom millioner öfverstiga hundraden, och hedningarnas salska gudar hafva öfverhanden öfver den. Förtviflen, säger jag åter. förtviflen! Der finnes intet hopp; ty der, hvarest är frälsning för en och fördömelse för tio tusende, der är ve öfver alla! Hela min varelse var så fördjupad i att endast lyssna, att jag icke förrän mr Hamel slutat sin predikan, ett enda ögonblick tänkt på att iakttaga hvilken verkan den gjorde på de andra. Nu, då hans röst upphört att genljuda i kyrkan, kastade jag en förstulen blick på mitt sällskap. Monsieur torkade sin panna med ett utseende af häpnad, madame hade gråtit, onkel Alexanders hufvud var bortvändt, och Marguerite — den tanklösa, barnsliga Marguerite — satt med hårdt sammanpressade läppar, hopknäppta händer och ett ansigte, så blekt, så allvarligt, uttryckande så mycken undran, beundran och fasa, att jag längtade avt åter se henne le. Sedan uttalades välsignelsen, men så otydligt, att jag icke längre igenkände predikantens lidelsefulla stämma, och derpå stego vi upp och lemnade kapellet. Då vi kommit utom dörren, drogo vi oss till sidan och läto de andra passera. — Vi vänta, sade madame, — på mr Charles. På mr Charles, som säkert icke var bland åhörarne! Det förvånade mig. (Forts.)