Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1869, sida 1

had organisten uppstämde en ljuf och enkel amn. Då den var slutad, återvände mr Hamel till predikstolen i sin svarta kappa, nedböjde ett ögonblick sitt hufvud, läste en kort och nästan ohörbar bön samt stod upp för att börja sin predika. I handen höll han RNå eller tre pap; erslappar, hvilkg han lemnade SOM medan på några ställen i bibeln. Han tillslöt derpå boken, reste sig till sin fulla höjd, ötverfor kyrkan med en omfattande blick, liksom mätande styrka mot styrka, förståndskratt mot förståndskraft och uppläste derefter, med en röst sollkonligt olik den, hyarraed han läst förra hälften ja terslen — en röst, syllig, välljudande och brusande som en argels toner — texten till sin predikan. iI skolen ioke mena, att jag är kommen till att sända frid på jordena, jag är icke kommen till att sända frid, utan svärdet. Jag vill icke försöka att återgifva den afhandling som följde. Det skulle vara gagnlöst, då jag blott skulle förderfva den vältalighet, som jag endast ofullkomligt erinrar mig — en vältalighet, så sällsynt, så lidelsefull, så otvungen — bistådd af en så vidsträckt beläsenhet och ett så skarpsinnigt omdöme — utförd med en röst så välljudande och imponerande, att jag ännu i denna stund kan återkalla något af den verkan, som den då utöfvade på mig. Några af hans meningar, några af hans toner, några af hans åtbörder förblifva liksom inbrända i sjelfva min hjerna; andra äro förlorade i det helas intryck. Men hufvudämnet för hans predikan kan