Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1869, sida 1

tadt han då och då vände ett blad. Och ännu, ihärdigt, makligt, nästan utmanande, fortfor han ätt granska sina åhörares ap. sigten. Hörjande vid bänken Zärmast predikstolen och dröjahde vid hvar och en serskildt, vände sig hans ögon långsamt från höger till venstor och åter från venster till höger. Nu var bändelsen den, att våra platser voro så nära medelpunkten af kyrkan som möjligt, och jag väntade nyfiket, att dessa ögon skulle möta mina. Skulle de stanna på mig, liksom på den bleke mannen derborta, eller förbigå mig med hastig likgiltighet, liksom de förbigingo det vackra kuntimret i bänken bredvid? Jag fruktade till hälften deras hlick och väntade den på samma gång otåligt. De kommo ärmäre och närmare. De uppmådde nadame, hvilade ett ögon Ho på onkel Alexanders synkad? panna, glimmade, som jag tveklo, med ett hastigt förakt på monsieur Delahaye, halkade förbi mig, utan att ens synas märka mig, och stannade, liksom fastnaglade, på Marguerite. Hon rodnade starkt, försökte att undertrycka ett svagt leende, och fästade sina ögon på bönboken. Han betraktade henne länge. Jag kunde hvarken upptäcka beundran eller ogillande hans ansigte. Det var det uttryck, med hvilket man betraktar en tafla, som man mera önskar klandra än berömma. Sedan fortsatte han sin granskning; men jag märkte att han då och då vände tillbaka och åter uppsökte henne, som om han förut sett något ansigte likt hennes och försökte återkalla när och hvar. Sedan kom litanian, då vi knäböjde; omsider slutade bönerna, presten drog sig tillbaka,