Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1869, sida 3

det ännu finnes något qvar af lifvet, skola de organiska hinnorna icke vara underkastade fysiska utan fysiologiska lagar, och då skall brännblåsan fyllas med servin, såsom det konstateras i alla brännsår, således: torr brännblåsa, död; med vätska fylld, lif. Allt vore sålunda bevist, och något misstag icke möjligt. Om detta medel, som doktor Mortens de Cordoux antyder, efter förut anställda noggranna försök komme att användas vid konstatering af dödsfall, skulle man icke mer behöfva, att under en farsot, i 24 timmar behålla liken hemma i husen; ty man kunde omedelbart efter sedan lifvet upphört ombesörja begrafningen. Det vore af vigt, att våra herrar läkare ville anställa försök med användande at detta enkla medel, för att med visshet utröna dess verkan. Lättast föranstaltas väl sådana försök i allmänna sjukhus, der dödsfall ofta nog inträffa. P. Explosion af en luftballong. I Buenos Ayres var årsfesten d. 24 Maj i anledning af landets sjelfständighetsförklaring åtföljd af en olyckshändelse. Enligt festprogrammet uppsteg en luftseglare vid namn Baraille i en ballong från stadens förnämsta torg. Ballongen, som i anscende till fullkomlig vindstilla, en stund hade hållit sig stationär, föll vid nedstigandet i hamnen. Ett antal små ångbåtar skyndade till för att rädda luftseglaren, och olyckligtvis kom ballongen i beröring med skorstenen på en af dem och exploderade med en väldig knall. Samtliga fartygens besättningar slungades öfver bord, ångbåten råkade i brand och led betydliga skador. Åtta personer miste lifvet i följd af denna olyckshändelse, och 25 andra blefvo betydligt skadade. .Hura långt är det till Manchester 1 frågade en vilsegående engelsman en gosse, som han mötte. ,Omkring tjugufyra tusen mil, som ni nu går, men vänder ni om, är det ungefär en mil!, blef svaret. Ett naturfenomen. Från Kuopio skrifves d3 d:s: Den 28 Juni observerades i trakten af Kuopio stad ett utomordentligt naturfenomen, ett så kalladt svafvelregn, Med stark blåst uppsteg nemligen från nordost ett tjockt åskmoln, som tycktes hota med starkt regn, ehuru molnet likväl for fram utan att regna, hvaremot den nyss alldeles rena ytan på sjön befanns öfverallt betäckt med gulfärgadt dam eller stoft, hvilket på sina ställen i det böljande vattnet bildade liksom lugna moln. Stoftet drefs helt visst från de yppigt grönskande träden af vinden i luften, derifrån det sedan föll ned och kunde bäst ses på den glänsande vattenytan. Ett annat naturfenomen sågs härstädes i går vid middagstiden. Midt på himlahvalfvet syntes er rundel, liknande till färgen en klar regnbåge och från hvars midt tvenne andra rundlar af ungefär samma storlek med den förra sträekte sig utom dess rand. Alla rundlarna voro särdeles vackra och tycktes på flere ställen hafva liksom lås i form af en sölja. Luften var för tillfället halfklar; men den fläck, der fenomenet syntes, var dock molnfri under 15 minuter ungefär, så att man derunder kunde betrakta dess skönhet. På midten var fenomenet synnerligen klart. Rundlarna förminskade sig småningom till formen af ett smalt band och försvunno. Verkan af en rättegång. En ung tillförordnad ordförande i en häradsrätt, v. häradshöfdingen B., hade flere gånger tillsagt om tystnad i tingssalen. Då detta icke hade önskad verkan och isynnerhet en bland folkhopen var särdeles högljudd, hände sig att ordföranden något hetsigt vände sig till denne och yttrade: Hör du, gaphals, om du inte håller munnen, så låter jag leda ut dig. — , Jaså, herr lagman kallar mig för gaphals. De ska jag be att få protokollsutdrag söfver. Försedd med det begärda protokollsutdraget, deri ordföranden utvecklat förhållandet och medgifvit, att han haft det ifrågavarande uttrycket, anförde bonden klagomål i hofrätten, hvilken förklarade att, ehuru den ansåg otillständigt för en domare att förifra sig, något ansvar likväl icke kunde ådömas B. för det hafda uttrycket, såsom icke innebärande något missfirmligt. Detta hofrättens utslag, hvaröfver bonden besvärade sig, fastställdes af K. M:t. Flera år deretter reste B. genom häradet, då hans uppmärksamhet fästades af en ovanligt snygg bondgård, som han reste förbi. Hvilken bor här? frågade han skjutsbonden. ,,Jo, här bor en, som heter Hans Gaphals. ,,Det var ett kuriöst namn, anmärkte B., som ej genast kom ihåg händelsen. ,IHan är väl inte döpt te mer än Hans; men si de hände sej ej gång ve tinge, att häradshöfdingen kalla honom för gaphals; å de besvära Hans sej öfver i hofrätten, men hofrätten sa att han skulle heta Gaphals; å så besvära han sej hos kungen, och kungen sa också att han skulle heta Gaphals, och dervid ble dee. . Sällsynt bröllop. Fredagen den 9 dennes vigdes, enligt ,Sorö Avis, i Ljunge kyrka vid Sorö, gårdsegaren Rasmus i Topshöj och hans tjenstpigaMaria Jensen. Brudgummen, som ej förr varit gift, är 76 år gammal och bruden 22 år. En klok hund. I , Mariestads Veckobladläses: I våras vid islossningen tilldrog sig följande märkliga händelse här i trakten. Inspektoren på en större egendom lät upprensa vattenrännan till en vid egendomen belägen vattensåg, som i anseende till den starka vintern stått obegagnad. Arbetet för isens borttagande verkstäldes på f. m. och på e. m. skulle sägningsarbetet börjas. En stund efter detta gick inspektoren ut, och en stor Newfoundlandshund åtföljde honom. Då han kom på bron, som var strax vid sågen, fick han se en pojke, omkring 10 år gammal, gående på den ena kanten af den djupa vattenrännan; men i det samma försvann han. Inspektoren anade då, hvad som äfven var förhållandet, att pojken hade fallit 1 vattenrännan och följt med strömmen. Inspektoren blef förskräckt, skrek på folket att komma dit, och — under tiden passerade pojken vattenhjulet. Nu, i denna kritiska belägenhet, hoppade hunden plötsligen i strömmen, fick tag i den nära drunknade pojken och samm med honom till land. En vandrare i Helsingland skritver bref om sina vandringar till ,,A. B. Han berättar dervid från Strands kyrkoby en liten presthistoria: För många herrans år sedan hade törsamlingen en kyrkoherde, som hette Strandell. Denne var en lärd man, men äfven en driftig jordbrukare, som sjelf i hemmaväfda kläder deltog i arbetet på åker och äng. En dag kom Jerfsöprosten, dokt. Agrell, farande vägen förbi, och tittade då in i prestgården, för att få göra bekantskap med S., men denne var ute på egorna, svarades det, och A. for vidare. När han kom fram till kyrkan, föll det honom in att vilja bese templet, och han bad derföre en karl, som stod och gapade på kyrkvallen, att gå till klockarn för att få låna nycklarne. Karlen lade fötterna på ryggen och sprang. Han var snart tillbaka och öppnade kyrkdörn. Prosten A. steg in och tittade sig omkring, hvarefter han yttrade till karlen: Nå, min vän, det är ju en vacker kyrka, ni har! Men hvad tycker ni om presterna ? , Åh, går väl för sig, svarade karlen. Inte ä dom af bästa sorten, men inte af sämsta heller. Kyrkoherden skall ju vara en ram bonde, fortfor A., som var fin af sig, ,en riktig slusk, har Ac. tet