Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1869, sida 1

Bländad af den hastiga öfvergången från mörker till ljus, kunde jag i början icke urskilja någonting tydligt. Derpå utbredde sig plötsligt hela scenens prakt och storhet för mina ögon, Jag såg en vidsträcki slätt utsträckt framför mig — en slätt prydd med vingårdar, byar och skogar Till venster jernvägslinien, till höger tornspirarna i Cbålons. En bred, klar flod afsmalnade i sjerran till ett silfverband och, längst bort, hopsmältande nästan med borisontans gräns, uppsteg en linie af blekblå bergstoppar, knappast mera substanstiella än skyarne. Jag såg tills jag icke längre kunde se och betäckte sedan ögonen med min hand — Hvilken flod är det Marguerite? frågade jag, utan att se upp. — Saöne, mademoiselle. — Och bergen derhorta? — Se på dem ännu en gäng och sig mig, om ni ej kan urskilja ett, som ä högre än de öfriga? — Jo — det duklaste af dem alla Hvad heter det? — Mont Blanc. Min öfverraskning och förtjusning vorc för stora att uttryckas i ord. Jag sattc mig på en mossbevuxen sten och lät blicken hvila på hvarje serskildt drag af land skapet. Jag följde i tankarne alla flodens slingringar, genomyandrade Savoyens dalar framtränede till Öfre Alpernas glaciere: och inbillade mig sitta under Chamouni: furor. Då jag slutligen steg upp för at gå, var det med en tvekande motvilja liksom jag fruktat att allt måste försvinn: likt en hägring och ej mer visa sig. Men Marguerite var icke längre vid mir sida. Hon hade lemnat mig åt mina dröm