Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1869, sida 1

stopher, sådan jag hörde den af min amma, då jag var en helt liten slicka; och der, som ni ser, är bilden, som illustrerar min berättelse. Den store mannen utan näsa är S:t Christopher. Barnet rider på hans axel, och trädet är i hans hand. En gång om året kommer presten bit upp, åtföljd af alla byns unga flickor och gamla gummor. Han bestänker altaret med vigvatten och Jäser en messa, och det är en riktig liten högtid. — Och hvad blef det af S:t Christopher till slut? — Åh, mademoiselle, jag vet ingenting mera. Legender, liksom romaner, komma sällan till ett tillfredsställande slut. — I alla händelser är din legend ett riktigt litet poem, kära Marguerite, och mycket intessant. Skola vi nu gå tillbaka? — Nej, den bästa belöningen för er pilgrimsfärd skall nu komma. — Hvad menar du? Skall jag presenteras för ett nytt helgon? Marguerite skrattade och skakade på hufvudet. — Vill ni låta mig hafva min egen vilja några minuter, mademoiselle? — Det beror på till hvad bruk du vill använda den. — Jag önskar föra er dit bort, just bakom danna mur af lösa stenar, och om ni tillåter, vin 128 först binda för edra ögon. . Skrattande tog jag af mig hatten, underkastade mig att få Marguerites näsduk bunden öfver mina ögon och ledas öfver några alnar ojemn mark. Sedan stannade vi, bindeln borttogs, och jag fick tillsägelsen att se mig omkring.