och kl. 4—6 e. m. — äsrummet hålles o pet från kl. 10—1410 e. m. ålusei bibliotek hålles oppet från kl. 1—2 e. — — Från Gefte brand, Jönköpings Tidning meddelar söljane ur ett bref från en Jönköpingsbo, som ii träffat i Gefle under branden: Den ångbåt, med hvilken jag följde, anlänt till Gefle kl. half 7 e. m., just medan eldsvåda derstädes härjade som grymmast. Det var en fö färlig syn att skåda en hel stad af nära dubbe omsdng mot Jönköping stå i full låga, ja utgör en enda ofantlig brasa. Denna syn företedde eme lertid äfven oändligt praktfulla pointer. Så t. ex förbrunno just vid vår ankomst flera fartyg, sor ännu stodo ofullbordade på skeppsvarfvet, och sor elden der hade fullt tillträde på alla sidor, slickad den efter skeppens hela långsidor och flammad derisrån upp i himmelens sky. Öfverallt knastrad det och sprakade ur lägorna och esomoftast hör des ett doft buller af nedramlande hus. Stor svarta rökpelare uppstego dels från den ofåntlig brasans midt och dels från dess yttersta gränser hvarest den förfärliga hettan framkallade rök u byggnaderna på flera hundrade fots afstånd. Ocks framskred elden med en förvånande hastighet. Ja jemte åtskilliga andra passagerare på ångbåte gjorde ett besök uppåt staden, och de gator, på hvilka vi, betydligt aflägsnade från elden, ginge framåt, hade, då vi efter några få minuter åter vände, redan blifvit omhvärfda af rök och lågor Anmärkningsvärdt föreföll det oss, att ingen menniska tycktes vidtaga den ringaste åtgärd för att hämma eldens framfart; ja vi sågo icke mer än en enda obetydlig enmansspruta. Men dels ansågs det väl, att endast en högre magt kunde sätta någon gräns för det rasande elementet, och dels tycktes folket vara samladt i den andra ändan af staIden, och som branden sträckte sig t öfver hela tI staden, kande personer, som från början rusat upp åt staden, icke taga sig tillbaka nedåt hamnen till. Jag drager denna slutsats deraf, att sistnämnde trakt var förvånande folktom. Ehuru jag var ganska långt uppåt, bland qvarter, som ännu icke voro autända, och vid eldens omedelbara närhet, tror jag knappast att jag såg 500 personer. Dessa voro till allra största delen sysselsatta med att rädda sitt bohag ut på ett gärde, som låg intill; men jag befarar storligen, att denna räddning icke gagnade till mycket, emedan de framvältrande lågorna allt för lätt kunde nå fram till de närstående husgeråden. Oaktadt den ifper, hvarmed räddningen bedrefs, såg jag genom flera fönster inredningen i rummen vara i fullkomligt orubbadt skick, stilla afvaktande att blifva uppslukad af eldhafvet. Högst oväntadt och anmärkningsvärdt föreföll det mig, ! att, utom bullret och rasslet från lågorna, det var ; stilla och tyst som i grafven. Icke ett jemmerrop, icke ett skrik, intet buller hördes. Menniskorna gingo stumma, tysta och allvarliga och knogade hvar och en med sin börda af några kära föremål från det tillspillogitna hemmet, eller stodo de tysta och vaktade det, som de lyckats rädda. Endast hvisselpiporna trån de ständigt fram-och återgående lokomotiverna — ty det var nära jernvägsstationen — gjorde afbrott emot flammandet och braket från den brinnande staden. Här stod en student och vaktade ett räddadt piano med afbrutet ben; straxt bredvid lig en gödd gris och flämtade i den starka hettan; der försökte ett åttioårigt par med skälfvande ben förgäfves att lyfta sin liggsofla, kanske deras enda återstående husgeråd, från platsen; der kom ett lyckligare äkta par med bättre krafter och drog på en kärra, på hvilken allt slags husgeråd ända till skursån fylld med vatten var uppstapladt; der stod en högrest qvinna i aktern på en ända till bräddarne lastad båt och sökte staka sig fram under de låga broarne öfver kanalen — endast en oväntad vrickning, och bon sjelf hade störtat i vattnet, eller bade båten fyllts och sjunkit; men hon stod lugn och allvarlig; det är icke tid att tänka på en liten fara, då det gäller att rädda ens existens. Vi hjelpte henne att upplysta en spinnrock och en stol, hvilka hindrade genomfarten under broarne. Jag såg det icke; men en af vårt sällskap berättade sedermera, att han på en gata mött fyra stycken ,,bättre qvinnor, som tycktes hatva törlorat förståndet, ty de sprungo omkring, hoppade, dansade och knäppte med händerna, skrattade och sade: ,, Hvad skall det nu blifva af den stolta staden Gefle? Nu lära de få antaga andra fasoner! Vår ångbåt låg qvar tre timmar; men då den intet gagn kunde göra, lade den ut kl. half 10, medan ännu elden rasade med oförminskad fart. Den hade nu antändt en mängd stora magasiner nere vid hamnen, hvilka gåfvo den en riklig näring. De fartyg, som hade lagt till i närheten, började nu blifra oroliga, och småångbåtarne på platsen gingo tysta och smygande fram för att draga dem ut så fort de hunno; men detta var icke tillräckligt hastigt, utan skepparne stego här och der i sin förtviflan upp i masterna och ropade på lots för att bjelpa dem ut. Vår kapten var nog artig att taga ombord och med mycket bråk och tidspillan vid ett landtgods utmed fjärden land sätta två gamla orkeslösa, förtviflade gummor, hvilka if elden blifvit drifna från sitt tresna hem. I skymningen, då vi lade ut på viken, var skålespelet, som man lätt kan tänka, ännu praktfulare än vid vår ankomst; och detta så mycket nera som det var nästan stilla lugnt. — — Stockholm. — Förmälningshögtidligheterna. Enligt inderrättelser, dem Posttidningen sökt förkaffa sig, lära festligheterna med anleding af kronprinsens af Danmark och minsessan Lovisas af Sverige och Norge örmälning samt konungens och drottninsens af Danmark väntade hitkomst komna att, bland andra, utgöras af följande, leri dock en och annan förändring torde sf. möjligen inträffande oförutsedda omtändigheter komma att göras: Konungen och drottningen af Danmark, kron:rinsen Fredrik, prins Waldemar och prinsessan Thyra samt prins Hans af Glucksborg, konungens — —