Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1869, sida 2

Nej, nej, mademoiselle — icke ännu Se här är S:t Christophers altare — n måste komma och se på S:t Christopher altare! Det var ett stort upprättstående granit block, med ett slags nisch i toppen. Ni schen innehöll ett klumpigt träsnideri skyddadt af ett rostigt jerngaller. — Om detta är helgonskrinet, utropad jag missnöjdt, — är helgonet icke värd pilgrimsfärden. — Men han är resandes synnerligt skyddsherre, mademoiselle. — Verkligen. — Och hans historia är förtjusande. — Då godtgör den kanske helgonskri nets ryslighet. Kom, låt oss sitta på denne tufva, under det du berättar den. Derpå satte vi oss ned, och Marguerite berättade för mig legenden om S:t Christopher. — Nåväl då, mademoiselle, ni skall veta, att S:t Christopher var en jätte och en hedning för många, många hundra år sedan, då det var större öfverflöd på jättar och hedningar än nu för tiden. Och han var icke blott en jätte, utan starkare än hvarje annan jätte, och så stolt öfver sin styrka, att han svor att egna den till jenst åt den mäktigaste konung i verlden. Sålunda gick han omkring, frågande alla hvar denne store herre var till finnandes och, då han fick höra talas om en österändsk eröfrare, hvars blotta namn var nationernas skräck, sökte han upp honom hans läger, aflade trohetseden och förde apen som kapten i hans tjenst. Nu var lenne eröfrare en kristen och ingen elak nan, ehuru han var så krigisk och äreysten. I alla händelser hyste han en myc