Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1869, sida 1

mi2i —— halft undertryckt leende; — att det aldrig må blifva det. Onkel Alexander grinade sardoniskt. — Föredrager en kristlig begrafning, eh, Charles? sade han med skälmaktig förnöjelse. — Utom all fråga. Här gjorde Marguerite, som var otålig att följa allt som sades, ett slut på tvetydigheten genom att säga: — Men jag vet ej hvad I talen om: Hvad är ett columbarium? Vill någon vara god och säga mig det? — Ett columbarium, svarade mr Gaw tier något formligt, — är ett likrum, ett grafhvalf, vanligtvis innehållande stoftet af slafvar och frigjorda slafvar, och uppfördt bredvid deras herrars kostbarare monumenter. Mer än tre hundra personer hafva blifvit begrafna i detta enda. — Och alla dessa döda kroppar ligga just under fönstren till salongen! utropade Marguerite rysande. -— Hur förskräckligt! — Icke alls förskräckligt, sade ban. Såsom jag upptäckt genom en inskrift öfver ingången, daterar sig columbariet från elfte året af den kristna tidräkningen — en period, då förbränning var allmän bland romarne. Endast deras aska hvilar der, Marguerite. Endast deras aska har någonsin hvilat der. Det är blott ett underjordiskt rum, med rader af urnor omkring väggarne. Ett rum, mörkt och stilla, icke uppväckande några plågsamma föreställningar och, såsom sinnebild af I dödlighet, vida lämpligare än våra moderna grafkor. Du måste komma och döma Isjelf.