Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juli 1869, sida 2

Gefle brand. Både Aftonbladet och Dagens Nyh. innehålla ytterligare, vidlyftiga berättelser om denna olyckshändelse, för hvilken också lemnas en längre beskrifning i Gefleposten, hvars tryckeri undgått förstöringen. Ur ett bref till Aftonbladet, dateradt den 14 Juli, återgifva vi följande: Man var beredd på ett hemskt intryck, då man i Tisdags morgon ombord å Sten Sture nalkades Gefle hamn. Det uteblef icke heller då man redan på afstånd såg den hvitblå röken svepa fram öfver ett vidsträckt fålt, der ännu två dagar förut tusentals menniskor hade sina trefna boningar, och der nu endast dvarstodo en oöfverskådlig skog at skorstenar samt här och der några vacklande murar efter de få stenhus den afbrunna stadsdelen ionehållit; men knappast torde någon kunnat föreställa sig den verkligen öfverväldigande känsla, som man erfor, då man beträdde skådeplatsen för förödelsen och började en vandring bland dessa ruinhopar, som tycktes aldrig vilja taga något slut, och der vid hvarje steg tanken måste föras tillbaka på allt det lif, all den verksamhet, som här nyss hade rört sig, på alla dessa hem, som varit medelpunkten för så många menniskors kärlek och sträfvan, dem man vårdat och smyckat, der man samlat, under en hel menniskcalder kanske, ett bohag, vid hvars alla artiklar fästade sig måhända något serskildt minne och hvilka blifvit sina egare kära genom vanan att se sig af dem omgifna och af dem begagna sig. Och nu var allt här så ödsligt och tyst. Der rådde, om man tördjupat sig i ruinstaden, en egendomlig, högtidlig stillhet, närmast att förlikna kanske med den, som en enslig kyrkogårdsvandrare tycker sig finna vara utbredd öfver en med minnesvårdar öfversållad stor begrafningsplats. Det var denna märkvärdiga stillhet, denna dystra frid, hvilken hvilade öfver ruinstaden, som vid en vandring genom densamma gaf ett så egendomligt, djupt gripande intryck. När man då tänkte sig de timmar, under hvilka hela denna ofantliga sträcka — väl öfver en fjerdedels mil i längd och ungefär en tredjedel så bred — bildade ett enda eldhaf, kunde man ana brandens fasor. Man fattar då också fullkomligt, att sedan densamma en gång börjat antaga denna ofantliga utsträckning, det icke längre skulle vara möjligt för stadsinvånarne sjelfva att åstadkomma några ordnade och verksamma släckningsätgärder. Efter en längre framställning om eldsvådans utbredning och ansträngningarne med dess dämpande, anför brefskrifvaren: