af bjeltinnan i en roman, var likväl myeket retande och väl van att bilda de klaraste leenden i verlden. Detta är en myeket ofullkomlig beskrifning; men jag kan ej göra någon bättre. — Hur lycklig du är, Marguerite! sade jag leende. Hon låtsade kasta en sten, för att dermed narra Pedro att springa till andra ändan af trädgården. — Jag är alltid lycklig, då jag är med Pedro, svarade hon, strykande hans stora, silkeslena öron med sina små händer. — Vi äro de bästa vänner i verlden — ärc vi icke det, pojke? Pedro hvittade ifrigt med svansen ock började slicka sin herrskarinna i ansigtet Marguerite sprang upp, skrattande och ond på samma gång. — 0, elake pojke — elake Pedro! Behåll dina kyssar för dig sjelf, sir! Jag skäms för dig, och det gör mademoiselle också. Max skulle inte göra på det viset — han har bättre vett, sir. — Men hvar är Max? frågade jag, i det jag hjelpte henne att släta sitt oordnade hår. — Är han icke lika stor favorit som Pedro? — Max! åh jo, han är en mycket snäll hund, men han är äldre än Pedro och tycker icke hälften så mycket om att leka. Dessutom blir han ond, om jag drager honom i svansen, eller vill förmå honom att gå på bakbenen, eller på något vis söker förbättra hans sätt — och vi tycka icke om någonting allvarsamt eller gammalt eller vresigt, göra vi det, Pedro? Och hon böjde sig ned, med ett besynnerligt uttryck af bekymmer i sitt ansigte. och slog sina armar om hundens hals.