jag skrifver så illa — jag var den sämste kopist i madame St. Honores pension. — Du behöfver icke frukta mina anmärkningar, sade jag leende; ty jag förstår mig ej på musik. — Hvad! Spelar ni icke? — Nej. — Eller sjunger? — Icke en ton. — Emedan ni slutat öfva er, mademoiselle, förmodar jag. — Nej, Marguerite, emedan jag aldrig lärt. Min elev såg ut som om hon knappast kunde tro mig. — Aldrig lärt, mademoiselle! upprepade hon. — Men hur kunde det komma sig? Studera icke alla engelska damer musik ? — Olyckligtvis alla, eller nästan alla, svarade jag allvarligt. — Hvarföre olyckligtvis? Madame StHonore brukade säga, att musik var det mest oundgängliga i en dames uppfostran. Mr Alexander vände på tidningen och mumlade någonting oartigt om madame St. Honore. — Jag anser det ingalunda oundgängligt, Marguerite, sade jag, utan att bry mig om afbrottet. — Och likväl tror jag det vara en förtjusande konst. Kanske det är emedan jag aktar den så högt, som jag önskar den vore mindre allmänt i bruk. — Jag förstår er icke, mademoiselle, sade min elev, med ett förvirradt utseende. Jag höll på att låta ämnet falla; men en skugga föll emellan mig och dagsljuset, och jag fann mr Charles stående bredvid mig.