— Jag ber om förlåtelse, kusin Charles, sade hon hastigt; — men jag har lekt med Pedro hela morgonen och — se på honom, stackars gosse! — han kan icke förstå hvarföro vår lek skulle hafva blifvit afbruten. Han tycker så mycket om upptåg — och — och jag också, kusin Charles. Kusin Charles såg ned på det lilla intagande, ursäktande ansigtet och smålog och suckade åter. Ä — Ännu ett sådant barn, min lilla Marguerite? sade han, vidrörande hennes hår något sorgset. — Ännu ett sådant barn! När skall hon blifva vis och qvinlig? — Aldrig, hoppas jag? utropade Marguerite kraftigt. — Jag önskar icke blifva obehaglig. Fästmannens ansigte mörknade. — Höra de båda alltid tillsammans i din tanke? frågade han, i det hans allvarliga ögon stadigt sågo in i hennes. — Alltid, svarade Marguerite egensinnigt. ee Och likväl är vishet sanning. Säkert vill icke min lilla Marguerite säga mig, att sanningen är obehaglig. Återigen det otåliga stampandet med foten, denna gång åtföljdt af en höjd färg och utskjutande läpp. — Kusin Charles, sade hon otåligt, — jag vill icke bli bannad. Du har ingen rättighet att banna mig. — Banna! ingen rättighet! — Jag är allas favorit utom din, sortsatte hon. — Hvarföre är du alltid tvär Det är nog att komma mig att hata vishet och.. -Och hvad annat, eller hvilken annan, Marguerite? frågade kusin Charles