man, till utseendet af mellan tjugufem oci trettio års ålder. Af den tredje såg ja: blott ett par dugtiga ben, iklädda rost bruna byxor, en grof band och en tidning Madame Delahaye presenterade mig fö den långe herrn. — Tillåt mig, mademoiselle, att gör: er bekant med monsieur Charles Gautier Min svåger, monsieur Alexander, känne ni redan. Monsieur Gautier gjorde en ståtlig bug ning och vände sig derpå till sin kusi Marguerite — herrn bakom tidningen lad benen i kors och mumlade någonting Detta var nog, och i onkel Alexander igen kände jag min bistre följeslagare sedam gårdagen. Madame gick sedan ut; kusi nerna stodo och pratade med hvarandra en fönsternisch; och jag, som icke riktig visste hvad jag skulle göra, bläddrade de lösa noter, som lågo på pianot. — Du väntade icke att få se mig i dag Marguerite, sade hennes fästman i en låg fyllig ton, hvilken, efter hvad jag tyckte innebar en oändlig ömhet. — Icke det ringaste, svarade Margue rite, otåligt slående med sin lilla fot mo golfvet. — Jag var tvungen att rida bort til Meursault i affärer, och det skulle vari för svårt att ej lå se dig, då jag var si nära. — Åh ja, naturligtvis, sade Marguerit tankspridd, med all sin uppmärksamhe rigtad på Pedro, som hoppade och sprang upp och ned i korridoren. Fästmannen suckade. — Jag är rädd att min frånvaro och närvaro äro dig lika likgiltiga, Marguerite sade han med en ännu lägre röst.