Den allvarsamma blicken räckte emellertid blott ett ögonblick. En kiselsten låg händelsevis till hands — det lekfulla lynnet återvände — bort flög stenen, bort for Pedro, och i nästa ögonblick var den stojande leken åter i sin höjd. Ännu en gång tog jag min tillflykt till lusthuset; men äfven der var jag icke säker, ty efter en stund kom Marguerite, häftigt jagad, inspringande och gömde sig bakom mig. Pedro följde i full fart; ett förskräckligt ras uppstod, och jag befann mig midt i den våldsammaste striden. Hastigt fingo vi en tillökning i vårt sällskap, i skepnaden af en vacker hvit vindthund. Tagande ett språng öfver muren, styrde han kosan direkte till lusthuset och började täfla med Pedro om några af hans herrskarinnas smekningar. Marguerite reste sig hastigt från sin knäböjande ställning, strök tillbaka sitt hår och stod ifrigt lyssnande. Snart hördes ljudet af hästhofvar, som stannade vid porten. Man ringde på en klocka; ryttaren red in på gården och vindthunden hoppade åter öfver muren. Det är min kusin Charles, sade Marguerite. -— Låt oss gå in! Adjö, Pedro! — Detta är icke utseendet hos en flicka, på väg att möta sin fästman, sade jag till mig sjelf, under det jag följde henne tillbaka in. VIII Kap. En familjefrukost. Frukostklockan ljöd, då vi inträdde i salongen, der tre personer redan voro församlade. En at dessa var madame Delahaye. Den andre var en lång, mörk, allvarlig