Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 2

Bist af allt var likväl utsigten från det lilla gammalmodiga fönstret vid hufvudet af min säng. Rakt framför mig låg en fruktträdgård, omgifven af en hög hvit mur, och bakom denna ett högt berg, bevuxet med vinrankor nästan till toppen. Till venster utsträckte sig en lång kedja at kullar, skogbeklädda och med här och der en liten hvit koja. Just under fönstret, slutande till höger i en liten besynnerlig bygata och till venster i en sandig, slingrande gång, omgifven af unga träd, låg landsvägen, på hvilken jag anländt aftonen förut. Då jag lutade mig ut, kunde jag se tornen af ett förfallet slott omkring en half mil nedanför denna väg och, ännu närmare, ett högt träkors öfver en källa vid vägkanten. Just under det jag såg ut, kom en ung flicka, bärande ett kopparkäril på sitt hufvud och sjungande en munter visa. Då hon uppnådde källan, föll hon på knä, mumlade sina böner framför korset, fyllde sin kruka och gick sedan, efter en lång blick mot huset, långsamt och tyst tillbaka. Det var så pittoreskt, att jag yttrade ett instinktmessigt ord af beundran. — Egnar ni denna hyllningsgärd åt våra berg, mademoiselle? frågade en röst vid min sida. Det var Marguerite, som åter smugit sig in i rummet, väntande att finna mig sofvande. Jag drog henne fram till fönstret och pekade på gestalten utmed vägen. — Ah! sade hon, — det är Marie — Claudes fästmö. — Och hvem är Claude? — Vår förnämste vingårdsman, en förträfflig pojke, och så munter som en lärka. Hon väntade att få se honom, men han