Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1869, sida 2

någonting plågsamt i sångarens ömkliga oskicklighet och någonting rörande i den ihärdighet, hvarmed han fullföljde sitt arbete. Hvem kunde det vara? Icke monsieur Delahaye, ty man sade, att han var illamående aftonen förut. Icke min bistre reskamrat, ty om han hade någon röst alls, måste det vara en djup bas. När allt kom omkring, var det en stor hemlighet, och en oharmonisk till på köpet. Jag såg på mitt ur och fann, med ökad förvåning, att klockan blott var half sex. Half sex, och någon öfvande sig i sång! Trött som jag var, fann jag denna fråga alltför konstig att lösa just då; derföre vände jag ansigtet mot väggen, drog täcket öfver hufvudet och föll snart åter i sömn, oaktadt alla vokala hinder. Då jag nästa gång vaknade, hade solen lemnat mitt rum och allt var mycket tyst. Jag låg några minuter halfvaken, undrande hvad klockan kunde vara, och när posten gick från Montrocher. Sedan föll det mig im, att en lång stund måtte hafva förflutit sedan jag sist såg på mitt ur, och då fann jag, att klockan var öfver elfva. Då jag reste mig upp på armbågen för att öfverskåda rummet, upptäckte jag en bukett friska violer liggande på täcket. I detta lilla tecken igenkände jag Marguerites vänliga hand och, begrafvande mitt ansigte i de daggiga blommorna, drog jag deraf ett godt förebud. Hon hade då redan varit i mitt rum och, då hon fann mig ännu sofvande, lemnat sin morgonhelsning der jag snarast skulle finna den. Goda, lilla Marguerite! Jag såg mig sedan omkring i rummet och gaf ängsligt akt på dess form, inne