Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1869, sida 2

skrattade och svarade, att jag icke alls kände till stället, och att jag skulle resa vidare till Montrocher. Om jag nämnt en plats i det inre af Afrika, kunde konduktören knappast visat en djupare okunnighet om lokalen. Montrocher! Han hade aldrig ens hört talas om Montrocher. Det mätte ligga au bout du monde! Täget började nu sätta sig i rörelse, och han rusade bort för att underrätta lokomotivföraren, att en olycklig passagerare önskade blifva utkastad i ödemarken vid Meursault. Något modfälld af detta samtal, öfverskådade jag det förbisarande landskapet med ökadt intresse och, varande ensam i vagnen, vandrade jag från fönster till fönster, försökande inhemta någon upplysning af traktens utseende. Alltsedan vi lemnade Dijon, hade landet småningom blifvit mer och mer backigt — här reste sig kkullarne nästan till berg och voro beväxta med vinrankor och fruktträd. Dessa lågo emellertid alla till höger. Till venster utsträckte sig en stor slätt, begränsad i fjerran af den dunkla konturen till en bergskedja. Under det jag var upptagen af dessa betraktelser, började tåget sakta sig, och en mycket liten station kom i sigte. — Meursault! ropade konduktören, i det nan kom fram till fönstret och hjelpte nig ut med mina effekter. Ingen annan passagerare steg af. Mina kappsäckar castades ut till stationskarlen, som halfofvande raglade fram ur ett skjul tätt ptedvid — konduktören lyfte på mössan ch sade medlidsamt: — Bon voyage! — let vanliga pipandet sönderslet luften, och åget ilade vidare mot Lyon, ilade bort