Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juli 1869, sida 2

Göteborg den 10 Juli. Den Norska frägan spelade för några få år sedan en betydande roll i dagens politiska debatter. Sedan dess har hon dock varit glömd och ingen här i landet önskat se henne åter väckt till lif. Hon har dock. varit nära att framträda just i dessa dagar. enskild motionär upptagit förslaget om det mycket omtvistade ståthållareskapets aftill lif, och detta på ett ingalunda behagigt sätt. Tidningen aktade nemligen icke för rof att, troget vidhållande sin gamla uppfattning af frågans natur, uppmana Storthinget att helt raskt besluta ståthålareskapets upphäfvande, hvartill tiden nu vore serdeles gynnsam, eftersom det bästa förstånd vore rådande mellan de båda folken på ömse sidor om Kölen. Rörande den sednare omständigheten Hos Norges Storthing hade nemligen en skaflande, utan vidare omständigheter, men vid saken hade i Sverige ingen vigt blifvit ästad, förrän en uppsats i Norska Aftenladet plötsligt väckte uppmärksamheten har Aftenbladet fullkomligt rätt. Såvidt vi kunna döma, är åtminstone sinnesstämningen i Sverige mot Norge uppriktigt vänskapsfull och broderlig, och vi hafva all anledning tro, att derutinnan råder ömsesidighet hvad Norge angår. Men det kan punkt är den rätta för upprifvande af gamla sår. Det kan också ifrågasättas, huruvida det är rätt ridderligt, att begagna ett tillfälle af vänskap till att begå en Ty det är såsom en orättvisa den allmänna meningen i Sverige betraktar denna sak, och det borde man nu hafva lärt sig gifva detta vårt brödraland full politisk Jemlikhet med Sverige. Men vi fordra att nella förhållandena skall ske med vårt fria och broderliga bifall. Härom är frågan och om ingenting annat. Hvad norska tidningar, sekunderade af ett stort svenskt nad, m. m., så är det en alldeles falsk förutböra vi derom upplysas, men icke med våld tvingas eller med vänlighet lockas att öfvergifva hvad vi anse vara rätt. Än kelsegrunder, när vi intaga denna ståndpunkt. Ty denna uppfattning är dock ingen annan än den som Norges eget Storthing och konstitutionsutskott bekände endast fyra år efter unionsfördragets afslutande, och bland de Norges män, som då deltogo i det offentliga lifvet, hade kanske de fleste varit med om föreningens bildande. De voro lika så goda norska patrioter som trots någon af dem, som nu leda landets öden, och deras omdöme torde då förtjena något afseende. Nu kan man i Norge svara, att man der fullständigt ådagalagt denna uppfattnings Iläremot invända åter vi, att vi icke funnit denna bevisning från norsk sida tillfredsställande, utan att vi fastmer blifvit genom det, som från andra sidan anförts (särskilt h. exc. justitie-statsministern frih. De Geers utredning af frågan), fullständigt öfvertygade derom, att den nu rådande uppfattningen i Norge är en stor villfarelse. Ett faktum är emellertid, att frågan är tvistig. Och när den det är skall den lösas genom skäl och motskäl, genom en lugn och passionfri diskussion, men icke undanrödjas genom hotelser eller maktspråk. Aldraminst må man tillåta sig, att mot dem, som tänka annorlunda, rikta förnärmande anklagelser. Naär Norges storthing nu låtit frågan falla, så har det deri bandlat så mycket visligare som hon måste falla af sig sjelf, derest det hvilande förslaget till ny unionsakt blifver antaget at de båda landsrepresentationerna. Aftenbladet vill ej veta af att ståthåloriktighet, och att man då ej är bunden af de gamla storthingsmännens auktoritet. likväl ifrågasättas, huruvida en sådan tidorättvisa, under antagande att den godel. vännen nu skall låta den opåtaldt passera. inse i Norge. Vi hafva ingenting emot ståthållareskapets afskaflande; vi hvarken påyrka eller önska någon supremati öfver Norge, utan äro fastmer villige att meddenna förändring i de existerande unioblad, påstått, när de sökt andra motiver för vårt betraktelsesätt, såsom maktlystsättning. Det är rättsfrågan, hvarpå vil hålla, och om vi uppfatta den origtigt, så mindre må man tillvita oss dåliga beveSS KN lareskapet ställes i något som helst samband med denna föreslagna nya riksakt. Men det sambandet må man väl kunna fördraga, att den ena saken icke vidare kan komma till tal, så snart den andra blifvit afgjord. Nu vill dock troligen Aftenbladet ej gå in på det nya förslaget till föreningsakt. Välan, då blifver ju ställningen oförändrad, och dermed är lyckligtvis ingen fara skedd. Vill man i Norge förkasta det förslag till legaliserande af en fullständig och genomförd likställighet, som nu föreligger, så må det blifva Norges ensak. För vår del anse vi den föreslagna förändringen i de båda rikenas politiska ställning till hvarandra vara rättvis, och derföre hafva vi velat antaga densamma såsom en koncession åt Norges berättigade anspråk, ehuru denna eftergift ej kan undgå att kosta en svensk man någon strid med sig sjelf. Nu synes man; eget nog, på vissa håll i Norge betrakta förslagets antagande såsom en eftergift åt Sverige — dock med den skillnad, att man icke har lust att göra en sådan eftergift — men detta är en fullkomlig villfarelse. Det skäl, som här varit förherrskande för förslagets antagande, är önskan, att de unionella förhållandena må blifva rättsligen ordnade, under det de nu befinna sig på en alltför obestämd ståndpunkt. Åt den saken tvekar man ej att offra något af den obenågenhet, som man kanske eljest hyser mot samma förslag. Antagligt är ock, att mer än en man finnes i Sverige, som endast derföre undertrycker sin opposition mot det kommer att af Norges storthing förkastas. — Vare sig emellertid härmed huru som helst; visst är att man handlar visligt i Norge, derest man låter ståthållarefrågan hvila, såvida den ej faller af sig sjelf i! förslaget, emedan han föreställer sig, att och med den föreslagna nya unionsaktens — — 211 — a OP. Ja — t— — FFCC——-LSAOCDTDLrr D Na