tarfyat en förklaring, eftersom den väckt ett icke ringa uppseende. Om landtmannapartiets program i öfrigt, sådant det framställdes i en under 1867 års riksdag utkommen brochyr, yttrar hr Indebetou ingenting, likalitet som han har något att säga om den ostracism, som partiet utöfvade vid 1869 års riksdag mot alla, som tillhörde eller misstänktes tillhöra de s. k. ,nyliberale, hvilka utan miskund utvoterades både från utskott och de andra förtroendeuppdragen. För folkmötet borde det ej saknat intresse att erfara något om anledningarne till denna afvoghet mot tendenser, fsom just folkmötena i allmänhet visat sig hylla och omfatta. Hr Indebetous framställning lider alltså af en ofullständighet, hvilzxen den ärade talaren borde afbjelpa vid något nytt folkmöte. Han borde då klart framlägga de syften, som landtmannapartiet verkligen gömmer i sitt sköte, på det att icke landet må vara derom i okunnighet, enär det ej är nog att tala om sparsamhet såsom regel — ty den äro väl alla menniskor med om — utan också om tillämpningen. Så länge detta icke närmare uppgifves, måste partiet finna sig uti, att man fortfarande såsom hittills anser dess hufvudsakliga uppgift vara: ett parti för inbördes belönande af nit i partiets tjenst.