Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juli 1869, sida 2

eV Göteborg den 9 Juli. Det är en häfdvunnen sed i England, att ministrar och parlamentsledamöter begagna tillfället af någon större middag, något valmöte eller annan offentlig sammankomst för att i ett tal framställa sina egna åsigter om dagens politik. Så har ock förre ledamoten af Sveriges andra kammare, nuvar. fullmäktigen i riksgäldskontoret, hr Indebetou, begagnat sig af ett s. k. ,folkmöte vid Katrineholm för att lemna en redogörelse angående det mycket omtalade landtmannapartiet, hvaraf hr Indebetou varit en mera i tysthet verkande, inflytelserik medlem. Hr Indebetou berättar om detta partis uppkomst, huru det tillväxte från en ringa hop till majoritet i kammaren, m. m., men lemnar om partiets syften intet annat besked, än att det skrifvit på sin fana ,sparsamhet gentemot regeringen, hvilken tycktes vara hvarken mäktig, eller hågad att göra sparsamhetsprincipen gällande. Denna framställning, hvilken vi efter Norrköpings tidning återgifva på ett annat rum i dagens blad, lider dock af ofullständighet. Det är icke så mycket hvad hr I. säger, som hvad han icke säger, som här är förtjent af en och annan erinran. Den ,,sparsamhet, hvarpå landtmannapartiet velat taga fasta för egen räkning, omfattades af många riksdagsmän, som icke tillhörde landtmannapartiet, och det rvisade sig derjemte att regeringen långt ifrån att vara saken obenägen, tog mer än ett steg i samma riktning. Men inom statens hushållning — likasom inom den privata — kunna icke inskränkningar alltid göras så hastigt. Det finnes rättigheter, som icke få kränkas, och dit hör i första rummet alla de förbindelser, som staten en gång iklädt sig till sina embetsoch tjenstemän. Om en misshushållning på detta område en gång inträdt, så att dels öfverflödiga, dels alltför högt honorerade embeten blifvit införda, så måste förändringen i detta hänseende börja med en ombildning af institutionerna, hvarigenom göromålen blifva förenklade och bättre fördelade. När det så visat sig att tjenster kunna indragas, kan detta likväl icke ske med kränkning af innehafvarens rättighet till den lön, som blifvit honom tillförsäkrad. Och i sträfvandet till den reorganisation, som här borde föregå, var landtmannapartiet ingalunda ensamt, icke ens mest verksamt. Det var dock en sparsamhetsyttring, om hvilken man å andra sidan ej kunde vara med partiet, och det var då detta vid ett tillfälle följde hr Jöns Pehrssons famösa förslag, att utan vidare resonnemang nedsätta en del af regeringens anslagspropositioner till hälften, vare sig åtgården drabbade några fattiga fångknektar, eller bättre lottade. Det systemet lärer väl ej vara det riktiga ifråga om ordnandet af statens hushållning. Emellertid var detta program: sparsamheten, en populär sak, hvarmed man kunde fånga de enfaldiga. Och så fick partiet sin knappa majoritet, hvilket dock väsentligen berodde derpå, att man å motsidan icke åstadkom någon sammanhållning, beroende väsentligen deraf, att många personer å denna sida icke älskade partiväsendet, vare sig för eller mot de s. k. landtmännen, samt emedan de i öfrigt funno, att när det gällde votering i sak, så höll landtmannapartiet ej bättre tillhopa, än att mer än en gång deras s. k. chefer kommo i minoriteten. Partiets knappa majoritet framträdde endast i fråga om personal-voteringar, och härom iaktsager hr Indebetou den fullkomligaste tystnad. Då det gällde att tillsätta utskotten och framförallt då det blef fråga om att tillsätta de inkomstbringande platserna i riksbanken och riksgäldskontoret, då var partiet fullkomligt enigt. Och principen för dessa tillsättningar var ingalunda att använda den för hvarje plats; lämpligaste mannen, utan att belöna förtjensten inom partiet. Så erhöll ätven hr Indebetou sjelf sin belöning, hvarom han, sannolikt af blygsamhet, ej velat orda, ehuru den historien hade mer än någon!