Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1869, sida 1

oberoende var svår, och önskan att stanna var nästan lika stark inom mig som önskan att gå. — Ja eller nej, Gartha, sade d:r Bryant, framräckande en darrande hand. Jag fattade handen och vidrörde den med håde tårar och kyssar. — Förlåt mig! sade jag efter en lång paus. — Förlåt mig — men jag — jag behöfver arbete. Jag måste resa. — Är det ert uttryckliga beslut? — Det är mitt uttryckliga heslut. Han stod några minater fördjupad i tankar och sade derpå, mycket allvarsamt: — Om det måste så vara, skall jag göra mitt bästa att hjelpa er — på vissa vilkor. Lofva mig en sak likväl: lofva, att ni ej skall taga några vidare steg på Åtminstone änne fjorton dagar. — Jag lofvar. — Och att ni vill låta leda er i viss mån af min erfarenhet och mina råd? — Helt säkert. Derpå gick han direkte till sitt arbetsrum. Härifrån såg jag honom skicka ett bref till posten omkring en timma derefter, men han sade ingenting mera, och jag vågade ej göra några vidare frågor. Jag försökte vid denna tid ofta ast leda samtalet på min fars förluster, raen utan mycken framgång. D:r Bryant visste ingenting derom och talade enåast efter gissningar. Jag tog då min, ullslykt till mr Williams; men mr Williams, som var en helt ung NAN, rakade på hufvudet och skrattade OCh, sade, att om jag ville hafva upplysning om affärer för tjugo år tillbaka, mä