Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1869, sida 2

tagerska, och ,tillräckligt rik att slå mig ned hvar och hur jag behagade! O, det magiska namnet rikedom! Huru de gamla drömmarne kommo rusande tillbaka, likt vattnet i en flod, som blifvit ledd från dess strömfåra! Konsten, i all dess mångformiga herrlighet, och naturen, under dess gudomligaste aspekter, voro hädanefter tillgängliga för mig. Hatvet och Alperna, min första och sista åtrå, skulle blifva synliga poemer. Jag inbillade mig vara lik alkemisten i fabeln, hvilken, sedan han upptäckt maktordet, faun bergen blifva genomskinliga för hans syn; skådade de förlorade skatterna på oceanens botten och såg de dyrbara malmer, som lågo begrafna i jordens inelfvor. Någonting af denna hänryckning måtte hafva uttryckt sig i mitt ansigte, ty då jag såg upp, fann jag d:r Bryant betraktande mig. — Gartha, sade han förebrående, — tycker ni mycket om penningar? — Ja, för hvad man kan få derför, svarade jag ifrigt. — Nej, fortsatte jag, då jag såg att missnöjet ännu icke försvunnit från hans ansigte, — kom ihåg hvad mitt lif varit, innan ni dömer mig för strängt. Kom ihåg hur mycket jag har lidit — hur föga jag har njutit, och fråga sedan er sjelt, hvad rikedomar och frihet måste vara värda för mig! Doktorn höll upp ett varnande finger och pekade på det mörka hustaket och de tra popplarne, som nu kommo i sigte — Håll! sade han. — Derborta ligger lösningen af er framtid. Låt oss icke tala om rikedomar, förrän vi känna deras omfång. Vi påskyndade våra steg under tystnad