Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1869, sida 2

d h 8 1 k et ynpunkt, är så betryggad, att vårt förvar icke kräfver dessa uppoffringar — m vi alltså vidblifva den uppfattningen, tt en stående armå är hos oss en obeöflig och onyttig sak, så må dock erännas, att så länge den finnes, bör den ona sig åt det, som kriget kräfver, men ke åt tomt prål och gagnlösaåfredsmavrer. Armöen — från soldaten till det ögsta befälet — måste vara duglig, ty r den icke detta, så blir det ett yttergare gyckelspel att låta nationen bära enna ofantliga börda. Erkännande med tillfredsställelse att nånga af de föreskrifter, som nu utgått örande armbens vapenöfningar, synas gå den rätta riktningen, tillåta vi oss utala den önskan, att man måtte fortgå på lenna bana. Hafva vi nu fått och få vi tterligare goda vapen och hafva beräl och nanskap väl öfvats i deras begagnande — kjutfärdigheten står här i första rummet — så måste äfven andra anordningar gå virmed i jemnbredd. Dit höra manöverna, hvilka man hittills nästan utesluande verkställt på de plana och jemna xercisfält, som blifvit för detta ändamål med stor möda uppletade och med betydiga kostnader inköpta och apterade för t ändamål. Men nu är det på sådana — ID slätter vi i ett försvarskrig — och något annat bör aldrig ifrågasättas — icke kunna komma att operera. Vi hafva således valt exercisplatser af motsatt beskaffenhet mot de terränger, hvari, vid ett försvarskrig, vi skulle komma att använda våra trupper. Då våra försvarsterränger äro i verkligheten — när man undantager någon del af Skåne —skär och vikar, skogar, berg och kullar, insjöar och andra vattendrag, så är det väl sådana öfningar, som dessa förhållanden kräfva, hvilka borde företrädesvis åligga armåen, men icke sådana, som afse mer eller mindre regelrätta rörelser på den stora slätten. De gamla platserna för våra s. k. ,möten borde väl sålunda öfvergifvas, för att utbytas mot dem, hvartill ett försvarskrig skulle i verkligheten föra våra trupper. Det synes då vara lika enkelt som naturligt, att våra regementen företrädesvis öfvades för det lokala försvaret inom hvarje regementes ,stånd. Så borde Uplands, Södermanlands, Östergötlands m. fl. regementen öfvas med hänsyn till de landstigningar, som inom hvars och ens område kunde befinnas möjliga. Häraf borde följa en fullkomlig bekantskap med terrängerna, hvilken nu väsentligen brister vår armö. Så skulle man lära sig inse hvarest ett pass finnes att bevaka, hvarest en befästning borde uppkastas, o. s. v., och skulle väl, efter en sådan kännedom, ett och annat positionsbatteri kunna här och der förläggas, då man icke bör sakna tillgång på kanoner, hvilka väl lämpligare finge sin plats på sådana ställen, än på artilleriplanen eller Skeppsholmen i Stockholm. Bletve våra kusttrakter — och hvarföre ej äfven innanför liggande orter? — så kända och befästade; blefve hvarje regemente, jemte dithörande beväring, fullt förtroligt med sina lokala terränger, så att det kunde, i farans stund, genast intaga de rätta positionerna, så skulle öfningarne hatva uppfyllt ett verkligt praktiskt syfte. För regementena i det inre af landet I måste dispositionerna vara något annorlunda, i det de måste betraktas mera såsom reservtrupper, färdiga att förflytvas still undsättning åt närmaste gränsorter Den i Stockholm förlagda truppstyrkar sborde mindre operera på ladugårdsgärdet än i de terränger kring hufvudstaden hvarest det kan komma ifråga att möta er fiende, och synas af skarpskyttarnes ma növrer och marscher åtskilligt vara at lära i detta hänseende. Äfven armåens beklädnad synes. lemnmycket öfrigt att önska, i fall man afse icke prydnaden, utan ändamalsenligheten De hvita eller gyllene bröstbanden, d granna hufvudbonaderna, m. m., särdele hvad befälet angår, utgöra för en fiend förträffliga malskjutningspunkter, hvilkman synes böra heldre undvika. Den mi litära drägten och utrustningen bör väl öfrigt vara så beskaffad, att den icke be svärar marchen eller onödigtvis förtynge soldaten. Vära s. k. ,uniformer, hvarå de styrande egnat så stora omsorger, Sy nes vara beräknade på allt annat än än damålsenlighetOch det är dock denna, som bör sökas oc eftersträfvas, först och sist, såvida arme skall kunna bevara några anspråk på be tydelse för landets försvar. Ty fäfäng må man invagga sig i den förboppningei att landet skall bringa fortfarande offe åt sitt s. k. försvarsväsen, derest dett icke uppfyller sitt ändamål, utan fortf brraArmt: W — —