följande: af götiska nationen Claes Warholm ocl F. Th. Carlson; af småländska J. A. Ahlander Samuel Heurlin, C. A. Th. Lindvall och F. Th Blomstrand; af skånska J. Chr. Wadstein, M. Chr Herrlin, C. Chr. Rothstein, E. L. Palm, M. C. J Eurenius, C. G. Hennig, S. 0. Hedenberg, B. G Borg, M. E. W. Widegren, P. J. Dubb, G. Ljunggren, P. A. Bergström, N. L. Andersson, R. dela Gardie, C. A. Beck-Friis. J. U. Juensel, G. M Posse och J. R. Andersson; af blekingska C. 0. Ruth, C. A. Holmberg, F. W. Sjöbohm och S. Kn. Peterson; af göteborgska M. B. Neuman och P. A. Wengberg samt af Kalmar nation A. H. B. Lind. Kl. 11 samlades man i akademiska föreningens sällskapsrum. Här vexlades nu månget varmt handslag, bär utbyttes månget förtroligt meddelande, här hördes mer än ett klingande skratt vid de mer eller mindre kinkiga igenkänningsscenerna. Hos de flesta återsåg man visserligen välkända drag, men en och annan hade dock mer än de öfriga måst vidkännas årens och bekymrens hemsökelser, hvarom den fårade pannan, den kala hjessan eller de grånade håren buro ojäfaktiga vittnesbörd. Nu voro likväl alla bekymmer glömda: vall sorg aflagd för dagen, glädjen lyste ur hvarje öga; de 25-åriga, kanske något bleknade, minnena toro snart åter uppfriskade och den lyckligaste stämning var rådande. Det befanns, att bland de tillstädeskomna hade nio inträdt i kyrkans tjenst, och bland dem var en teol. professor och sju kyrkoherdar. Elfva, utom nyssnämnda professor, voro fästade vid läroverken, högre och lägre, bland dem en professor i estetiken, sex lektorer och fyra adjunkter eller colleger; af skolmännen voro fyra också prestvigda. Läkare funnos blott två; jurister tre, bland hvilka en landssekreterare, en hofrättsassessor och en häradshöfding. Ännu tre kunde räknas till tjenstemannaklassen, den ene såsom tillförordnad landshöfding och de två såsom anställda vid enskilda bankinrättningar; de båda sistnämnda hafva dock förut varit i statens tjenst. Ändtligen återstodo tre godsegare, numera lediga från offentlig tjenstebefattning. — Vid Riksdagen hade fem uppträdt, deraf två i Andra, tre i Första kammaren. Lefnadsår räknade den äldste 53, den yngste 44. Alla, utom tre, voro familjefåder. Tjugutvå äro bosatta i Skåne. Efter de ömsesidiga helsningarne förenade sig alla, på uppmaning af prof. Warholm, i gemensam bön och tacksägelse till Honom, som leder menniskornas öden och nu beredt alla de församlade återseendets glädje. Derpå och enligt det uppgjorda ceremonielet söljde uppvaktningar en corps hos de ännu lefvande professorer af filosofiska fakulteten, som redan år 1844 eller tidigare voro examinatorer. De voro icke mindre än fem till antalet: A. W. Eklund, C. J. IIill, C. G. Brunius, 5. Nilsson och, äldst bland dem alla, den nu SIåriga J. W. Zetterstedt. Lektor Ahlander, primus bland 1844 års magistrar, tolkade å de ötrigas vägnar de känslor af tacksamhet, som manat till afläggandet af dessa besök. Hos alla var mottagandet synnerligen hjertligt, och mer än en tår rullade ned i de fyllda champagneglasen. Prof. Ekelund, hvars ögon sedan flera år äro slutna för det y3ttre ljuset, ådagalade uti sitt utförliga svar på den till honom framburna helsningen att han dock med uppmärksamt deltagande följt sina fordna lärjungar på deras lefnadsbanor, i deas verksamhet. Det var verkligen rörande at se och höra den blinde läraren så åskådligt skilra sina kolleganter från 25 å 30 år tillbaka. Även Brunius hade många varma ord på hjertat; hns stämning var för tillfället mest elegisk, me hans gamla skämtsamma lynne kunde likväl ickereller nu förneka sig. Zetterstedt var särdelesörd, då han besvarade helsningsorden. Ilos Hillterfann man samma fryntlighet, som fordom; Nison, oaktadt sin framskridna ålder, var ännu raå och kraftföll; öfver de båda senare hade åm gått skonsammast fram. Efter uppvaktningarn skiljdes man åt för en stund, man ville besöka gamla vänner och bekanta, eller man ville flanera och taga det nya Lund i betraktande, så olikt det, som var sammanflätadt med kandidatminnena. Kl. 2 samlades man åter på stadshuset, der middag var anordnad i samma sal, hvarest promotionsmiddagen år 1844 intogs; äfven platserna vid bordet voro anvisade, liksom då efter promotionsprogrammet, efter landsmanskapen. Vid hvarje kuvert låg en frisk lagerkrans. Blott två inbjudna gäster voro tillstädes: prof. IIill, som vid promotionen år 1844 var filosofie-fakultetens decanus, samt kontraktsprosten J. O. Lindfors, vid samma tillfälle öfvermarskalk. Efter en tyst bordsbön tog Ahlander till orda och i klingande stanzer uppmanade alla att bekransa sig. Så skedde, och man satte sig till bords. Då det led mot slutet af måltiden, uppsteg prof. Ljunggren och föreslog skålen för promoti. Derunder utdelades anonymt insända verser. u Nu följde flera skålar: af Ahlander för 1844 års filosofiska fakultet, här representerad genom Hill, som tackade för skålen; af Peterson för qvinnan — våra hustrur. — hvarvid han uppläste en del af de verser till damerna, han såsom ultimus vid promotionen reciterat; at Dubb för marskalkarne, varpå Lindfors svarade. Sedan ordet blifvit förklaradt fritt, föreslog vidare Warholm en skäl för ;vära barn.; Blomstrand talade för universitetet, hvilken skål sednare återupptogs och besvarades af Hill med en ny för Academia carolina; Ljunggren föredrog en versifierad ,statistik öfver de promoverade, bållen i hans vanliga eleganta stil, flödande af humor, pikant, utan att såra, onekligen festens glanspunkt; härunder inträffade ett telegram från Stockholm med helsningar från professorerna v. Duben, A. Andersson och Öhrström, äfven de 1844 års män; Ruth återkallade den bortgångna kamraten Otto Lindblads minne, hvarefter några af hans sånger afsjöngos; slutligen föreslog Lind skålen för värdarne. Öfver hela middagen var den gladaste sinnesstämning utbredd; men glädjen har naturligtvis hos den 50-ärige magistern en annan prägel, än hos den 25-årige; det var icke den uppsluppna ysterheten, det var snarare den inåtvända fröjden, ehuru äfven denna mer än en gång gaf sig luft i lifliga hurrarop. — Scenen förlades nu till den gamla botaniska trädgården och den under est. professorns vård stående stensalen, den sordna orangerisalen. Ilit hade åtskilliga bland promoti, äfven de utom Lund bosatta, medfört sina familjer, och genom damernas närvaro blef likheten med en promotionsfest ännu mera illusorisk; man fick också här tillfälle att betyga de damer Bin tacksamhet, under hvilkas konsterfarna händer de doftande lagerkransarne, som buros hela eftermiddagen, blifvit ordnade. Det bör tilläggas, att sådana äfven nedlades såväl på promotors, prot. B. M. Bolmåers, som på de 1844 års magistrars grafkullar, hvilka i Lund gått förgängelsen till mötes. Vädret var hela dagen mulet och kyligt; under middagen regnade det, men mot aftonen upphörde regnet och man kunde således omvexlande vandra Omkring i trädgården eller slå sig ned i stensalen, der förfriskningar serverades under Odins gudaögon. En och annan gäst tillkom här; samligen var väl icke mycket talrik, men lifvad och glad, och det ena talet aflöste det andra under ett par timmars tid. Nu tågade man ned till det astronomiska observatoriet, hvars dyrbara instrumenter med förekommande artighet förevisades af professor Axel Möller; månen och stjernorna kunde han likväl icke förevisa, enär himlen fortfarande höll sig jemnmulen. Klockan 9 samlade sig ,de halsgängna jubeldoktorerna ännu en gång; de ville gerna vara tillsammans så länge som möjligt. Det var dock icke fråga om någon promotionsbal; så långt sträckte sig icke likheten; men en enkel sexa var arrangerad på stadshussalen, och derpå följde en afskedsbål. Ännu några skålar tömdes, deribland en för återseendet om 25 år; ännu några af de Lindbladska sångerna uppstämdes; ännu en gång vexlades handtryckningar, och först vid midnattstid bröt man upp och åtskiljdes för att aldrig mer här i lifvet så mangrannt PV mm mi TO Ma TR ng ci — ORHAN APR —: an AS——2 2 —