samhället och dess folkliga inrättUppenbarar sig deremot korruptionen äfven uti fruktansvärdaste gestalt och omsang uti envåldsstater och despoa icke samma nedslående inighetens framtid tyckes oss f, att schackens i Persien aga mutor; ja sjelfva det begssystem, som under Nikolai restid utbredt sig som ett spindelnät hela Ryssland, gaf sällan stoff till ominösa betraktelser. Alla synas vi hysa ättning, att demokrati och dygd vöra tillsammans, hvaremot fordran aslenshet i envåldsstater och deär, likasom på grund af en tyst ötverenskommelse, utesluten ur programmet. Det ligger derutinnan ett erkännande af de fria statsformernas företräde och en tro på deras förmåga att förädla folklannet. Men just derför att denna tro finnes, och just i den mån som hon är ligt af hvarje tilldragelse som antyder, att ritttssinnet icke är nog utpregladt hos ett folk, som åtnjuter välsignelsen af sjelfstyrelse och goda lagar. Men härvid har man att akta sig för alltför hastiga omdömen. Den som i hvarje mörk punkt, som kan skönjas till exempel i Spaniens eller Italiens politiska ser ett olycksbådande omen och ett bevis, att fribeten der saknar sin naturliga grund i folkets moralitet, förgäter, att hos de flesta Europas nationer är sjelfstyrelsen ett verk från gårdagen, att de nätt och jemnt hunnit träda öfver tröskeln till skolan för sin politiska uppfostran, och att den historiska utvecklingens gång är långsammare, men derför också säkrare än den brådmognad, som vår otålighet påkallar. Om vi närmare studera dessa länders inre historia och göra oss förtrogna med den förskräckliga demoralisation, som furstarnes envåldsmakt, hierarkien och privilegiiväsendet på dem utörsat under långa århundraden, skola vi icke längre finna någon anledning att höja olycksprofetior, då verkningarne af denna demoralisation ännu förspörjas, utan tvärtom harra alla skäl att förvånas och glädjas deröfver, att dessa vesterländska racer fortbevarat ett rättsmedvetande, ur hvilket fordringarne på ett bättre samhäheskick kunnat framspringa, och tillräcklig intelligens, för att gifva dessa fordringar fast form i nya grundsatser för samhällets omdaning, och kraft nog att göra denna omdaning till en verklighet. Vi böra då finna oss uti, att slägten måste uppkomma och slägten förgå, innan den vexelverkan, hvari ett folks samhällsskick och lagar stå till dess moralitet, hunnit bära fullt mognade frukter för denna sednare. Det gäller vidare att icke begära det orimliga af fria statsformers och goda lagars inflytande på de enskilda medborgarnes karakter. Till sina anlag förblir sig iskonaturen alltid lik. Aregirighet, fåsänga, högmod, egennytta, njutningslystnad skola finnas, sålänge det finnes iskor. Hvad man af fördelningen utaf rättigheter och pligter, hvad man af lagar och offentliga inrättningar kan fordra är att de icke lägga byenden under de onda lidelserna och hinder i vägen för . Och detta hafva onekligen en, hierarkien, ståndssplittringen och privilegieväsendet gjort. Det är deras naturliga verkningar. Hvad man vidare kan begära är, att staten skall, såvidt möjligt är, befrämja de goda anlagens utvockling. Och detta sker icke blott genom den skolundervisning, som är de moderna samhällenas främsta angelägenhet, emedan den försummades, ja fruktades af de fordom maktegande; det sker ej blott genom den ytterligare uppfostran, som ligger i ett folks deltagande i alla fosterlandets angelägenheter — det sker äfven i den tysta, längsamma, men djupt gående inverkan, som rättvisans, billighetens, humanitetens anda, uttryckt i lagarna, utöfvar på de enskildes egen känsla för billighet och rätt. Men, det oaktadt, må ingen vänta, att den bästa statsform skall kunna döda sjelfva fröen till de onda begärelserna i menniskosjälen. Dessa skola alltid finnas, och sjeliva den frihet, som det godas utveckling fordrar, omöjliggör hvarje tanke på att icke äfven de skola under alla förhållanden få tillfälle att spela sin roll. Vi måste en gång för alla frigöra oss från de barnsliga föreställningar, att en statsform, hvilken som helst, skall förvandla jordelifvet till en ljuf idyll. Det fanns kort före franska revolutionen svärmare, som drömde så. Men sådane drömmar äro för friheten farliga, ty de medföra illusioner, som, gäckade, lätt slå öfver till modlöshet, tvifvel eller frihetssiendtlighet. Till slut må vi icke förgäta, att om lyten upptäckas inom fria samhällen, så ligger det just i dessas natur att genom offentligheten belysa felen, för att få dem rättade, medan deremot envåldsmagten skyr att blotta sin skröplighet och hellre låter korruptionen rasa i sina inelfvor än anlitar läkaren, då den vet, att enda läkemedlet deremot är just — friheten. Tidningen ,Fäderneslandets ansvaring, f. murarearbetaren, fattighjonet Dalhammar, har blifvit dömd till 2 års straffarbete och har blifvit genast häktad, i och för straffets undergående. Det är i verkligheten en upprörande historia, ehuru allmänheten, likasom ock pressen, tyckes taga saken kallt. Hvad pressen angår lärer väl innes, stark och lefvande, beröres man obehagBA mm — — — —— —