Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1869, sida 1

och deltagande i öfverflöd hade han att gifva. Beslutsam i allt, som hörde till hans kall, upptäckte jag likväl snart, att han var af en eftergifven och något svag natur; men sjelfva hans svaghet gjorde honom endast ännu kärare för mig. Deltagandet af en svagare än vi sjelfva, deltagandet till och med af ett litet barn kan trösta den mest beslutsamme; och jag tror, att till och med då, när jag kände min ytterliga enslighet som bittrast, när min framtid låg så mörk framför mig, var jag likväl den starkaste af oss båda. Han och jag voro de enda sörjande, som följde min faders kista till dess sista hem, en liten dyster kyrkogård långt bort på den vilda heden. bå vi kommo tillbaka, långsamt och högtidligt, tilltalade mig d:r Bryant för första gången angående min framtida bestämmelse. — Gartha, sade han, — det är nu tid att ni börjar tänka på er sjelf. Hvad tänker ni göra? Säkert icke stanna qvar i det gamla huset? — Jag vet icke, sade jag likgiltigt. — Men jag säger, att det ej bör ske. Ni måste se någonting af lifvet och lära er umgås med edra medmenniskor. Ni måste gifta er och blifva lycklig. — Gilta mig! utropade jag sorgset; — icke nu, bäste vän, icke nu. — Och hvarföre icke nu? — Se på mig och svara sjelf! Jag är ful; jag har inga talanger; jag eger inga yttre behag, och jag är trettio år gammal. — Hvad gör det? — Detta, att jag ej har något hopp om att blifva älskad, och hvad ett äktenskap utan kärlek beträffar, vill jag ej höra talas derom.