Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1869, sida 1

Brookfield, skall jag gifva de erforderliga befallningarne. Hvad er beträffar, är ni min patient och måste lyda mina föreskrifter. Då allt är öfver, skall ni komma till Brookfield och vara min gäst någon tid, om en gammal ungkarls hem kan hafva några behag för er. Tyst! inga tacksägelser — jag kan icke uthärda sådana från er moders barn. — Och när vill ni komma tillbaka? frågade jag, qvarhållande, honom ett ögonblick längre. — I afton — i afton, om mina andra patienter tillåta det; hvarom icke, i morgon bittida. Till dess, hvila er och sof och ät och håll er vid godt mod! Nu farväl! Jag satte mig upp i soffan och såg honom fara bort i det klara solskenet. — Gud välsigne honom! sade Janet rörd. — Der går den bäste herre i de tolf socknarne, och den karl er far tyckte minst om i hela verlden. — Hur kunde han tycka illa om honom! utropade jag ofrivilligt. — Det gör ingenting nu, sade Janet, skakande på hufvudet. — Han skall aldrig mer tycka illa om någon. Men jag kom ihåg d:r Bryants berättelse och trodde mig kunna besvara frågan sjelf. III Kap. Sökandet efter skatter. Under hela den ledsamma vecka, som följde, fann jag mig ett föremål för d:r Bryants outtröttliga omsorg. Han botade både min kropp och min själ, stärkande den förra genom sin konsts medel och den sednare med sin faderliga tillgifvenhet. Icke att jag stödde mig vid honom. Det var deltagande jag lånade, icke styrka;