Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1869, sida 1

— Var han god mot er? sade doktorn, besvarande en fråga med en fråga. Jag förblef tyst. — Uppfyllde han sina pligter mot er? — Ja, han födde och klädde mig. — Men älskade ni honom, Gartha? frågade min nye vän, läggande sin hand på min arm och talande mycket allvarsamt. — Älskade ni er fader? — Min fader älskade aldrig mig, svarade jag bittert. — Om jag icke älskade honom, var det emedan jag icke kunde. Jag försökte så mycket i min förmåga stod, det vet Gud. Felet var icke mitt. — Derom är jag öfvertygad, sade d:r Bryant. — Jag frågade er endast, på det jag bättre skulle kunna besvara er egen fråga. Jag fruktar, att er moder icke var mycket lycklig i sitt äktenskap. Er fader var för kall och dyster — sjelfva huset och dess omgifningar voro kalla och dystra för henne. Hon aftynade från början, Gartha; men ni var hennes största glädje — kom ihåg det — hennes lilla barn var hennes största glädje medan hon lefde. Och allt detta för mig nu till hvad jag skulle sagt i början. Ni har ju ingen nära slägting eller vän till hands, som kan vara er ett stöd vid närvarande tillfälle? — Jag har ingen vän i verlden, utom Janet, svarade jag. — Vi umgingos aldrig med någon, och jag tror ej att jag har några slägtingar. — Säg mig icke, att ni ej har någon vän i verlden, sade doktorn hastigt. — Jag är en gammal vän, Gartha, ehuru ni ej känt mig förrän i dag, och, till ett bevis derpå, skall jag åtaga mig allt hvad som är att göra. Lemna allting åt mig, och så snart jag kommer tillbaka till