Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juli 1869, sida 1

vardl-. — Min kära Gartha, sade han med darrande röst, — jag älskade er moder så högt, att jag, för hennes skull, har lefvat ogift hela mitt lif. Jag förstod nu hemligheten af hans rörelse. En lång tystnad följde. — Hon var för god för mig, sade han slutligen, — men jag skulle hafva vårdat nenne troget det oaktadt. Gud ville likväl annorlunda. Då de skickade efter mig andra gången, var det för att se henne aftyna — aftyna som en liten höstblomma. Jag skötte henne endast några dagar, Gartha, och sista gången jag såg henne var i — i rummet ofvanpå, min vän. Jag kom mycket tidigt på morgonen — liksom nu, då dimman uppsteg från heden, och — och hon hade gått bort om natten. Nu vet ni allt, precist som det hände, min vän. Jag försökte att säga någonting tröstande; men min röst dog bort, och mina egna tårar föllo fort. — Tror ni, vågade jag slutligen säga, — tror ni, att hon var lycklig efter sitt giftermål? Doktorn hostade förläget. — Er fader, svarade han, — var den make hon sjelf valt. — Men var han god mot henne?