Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1869, sida 2

Månen stod nu högre, och skaror af snabba skyar öfverforo himlen från venster till höger. En tunn dimma sväfvade här och der i hålorna och gjorde, att de ödsliga myrängarne sågo ännu spöklikare ut. Jag suckade och tänkte på hur ofta jag, under mina otåliga flickår, hade tröttnat vid denna förtroliga scen; jemfört den med ställen, omtalade i böcker, och upprest mig deremot, som en landsflyktig i en öken. Jag kommer ibåg hur jag, då skymningen inbröt, brukade sitta, med halft tillslutna ögon, och försöka föreställa mig, att jag såg oceanen i stället för den vidsträckta heden — och huru ofta jag, vid samma tid, hade betraktat de höstlika molnen, drömmande om bergstoppar, färgade af den nedgående solen, och evig snö. Men detta var längesedan. Jag hade nu uppgifvit att hoppas, och då en tanke på förändring kom tillbaka, bannlyste jag den som en fiende, eller undvek den som en frestelse. Det var