Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1869, sida 2

lycka, då hon såg huru ungdomsvännen, för hvars fel och brister hennes likasom omedvetna kärlek alltid hade gjort henne blind, hade framgått förädlad ur lifvets skola. Det ostadiga och sjelrviska hade försvunnit; manligtjallvar och ett vänligt lugn utmärkte alla hans handlingar. Men båda emotsågo med tillförsigt framtiden, emedan deras verksamhet ej var hänvisad till något för dem fremmande fält. Högtidligt ljöd Hainfelds kyrkoklocka i den sköna, soliga höstdagen. Det var nära middag, således den timma, då hon på Sönoch högtidsdagar brukade med sin genomträngande stämma ledsaga de andäktiga kyrkobesökande till sina hem. Högtidligt ljöd ringningen utöfver byn. Ur alla hus framströmmade stora och små, — alla i sina helgdagskläder, — bort till kyrkan, för att samlas vid kyrkogårdsporten och se det högtidliga bröllopståget passera förbi. Äfven ett dussin musikanter infunno sig der, inga vanliga birfilare, utan riktiga stadsmusikanter, kvilka likasåväl kunde spela en bröllopsmarsch, som en patriotisk säng, en vals eller en psalm. Deras instrumenter åtnjöto dock ännu ro; musiken skulle, enligt aftal, börjas i kyrkan med en lofsång, för att sedermera öfvergå till en raskare takt. För ögonblicket ljöd endast kyrkoklockan, och rösterna af den vid kyrkogården församlade mängden höjde sig knappt öfver hviskningen, då folket uttalade sitt beröm öfver sitt godsherrskap och sin otåighet att få se brudarne.