Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1869, sida 2

Plötsligt framrusade en skara lurfviga pojkar, hvilka stått på utkik åt slottet till. — De komma, de komma! ropade de, och likasom hade ett elektriskt slag genomgått hopen, öppnades genast en bred väg, för att genomsläppa det ännu ej synliga tåget, och en djup tystnad inträdde. Endast ett par pojkar klättrade upp på muren, medan flickorna glättade sina förkläden och satte sina skoklackar närmare tillsammans för att kunna göra en riktigt fin knix. Der kom nu det långa lysande tåget. Och alla kommo från slottet, der alla, ja till och med prestfamiljen, hade samlats enligt majorens önskan. Främst syntes majorens ädla gestalt, hvilken i dag föreföll ännu högre och rakare än vanligt. En innerlig, nästan vemodig glädje, men äfven en viss stolthet, framlyste ur hans klara ögon, hvilka öfverflögo folkskaran. Och han hade skäl att vara stolt, den gode gamle herrn, ty vid sin venstra arm förde han den i bruddrägt, med myrtenkrona och slöja klädda Gabriele, medan len hulda Rosa, smyckad på samma sätt, utade sig mot hans högra arm. Till denna första grupp slöto sig Wilford och kyrkoherdens fru samt Fortis och kyrcoherden. Men efter dem följde en så alrik samling af vänner, bekanta och lägtingar, att det tycktes som om den illa kyrkan ej skulle kunna inrymma dem lla. Då majoren gick genom den af hans mderlydande bildade gatan och varseblef uru alla hufvuden blottades med oförställd ördnad, samt huru qvinnornas blickar ned obeskriflig beundran hvilade på hans