Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1869, sida 3

det, att aan sjelf redan hade talat med herr majoren rörande en blifvande fru forsterinna. Den raske forstern och den gode skolmästaren voro ett par fyndiga hufvuden, och de gjorde sig verklig möda att lämpligt smycka den lilla kyrkan. Från prestgården, der just några af slottets innevänare befunno sig, observerade man med stilla förtjusning de båda vännernas hemlighetsfulla sysslande. Sjelfva Gabriele ångrade ej, vid åsynen af Wilfords strålande blickar, att hon gifvit vika för sin gamle patriarks önskningar samt lemnat sitt bifall till dubbelbröllopet, ehuru detta beslut i början kostade henne en inre strid, emedan hon helst önskat ett enkelt och stilla bröllop. Emedan hon villigt fogat sig efter majorens öfriga anordningar, ansåg hon sig böra göra det äfven häruti, desto heldre som den ömmaste kärlek till henne förestafvade dem. Sålunda hade han äfven påyrkat att namnet Hainfeld, för att ej dö ut, skulle rättsenligt och för evärdeliga tider förbindas med namnet Wilford. Vidare att familjen Wilford-Hainfeld skulle efter hans död bosätta sig på slottet och hädanefter betrakta Hainfeld som sitt stamgods. För att hindra sednare misshälligheter, samt äfven för att kunna tillbringa sin lefnads afton i ostördt lugn, hade majoren redan under sin lifstid tillfredsställt alla dem, som efter hans död kunde göra något anspråk på hans qvarlåtenskap. Sålunda hade han biträdt kusin Theodor vid försäljningen af hans skuldbelastade gods, och hade derigenom förskaffat honom en summa, som gjorde det möjligt!