Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1869, sida 2

Länge, länge har jag, fastän omedvetet hyst denna tanke; huru vill du annars för klara min oemotståndliga längtan efte hemmet? Dubbelt stark, ja öfverväldi gande framträdde denna längtan efter der i hela min lefnad djupt ingripande villa då jag trodde mig hafva funnit en älsklig brud, men i dess ställe slöt en god, kärleksfull syster till mitt hjerta. Det är sannt, de underbara förhållandena, de nästan oarbrutna sinnesrörelserna tillstadde mig ej att kläda min längtan i en bestämd form. Först nu, då jag sitter midt emot dig och betraktar ditt kära ansigte, och ljudet af din röst tränger till mitt hjerta, börjar det dagas i min själ, blir det tydligt för mig, hvad som med så oemotståndlig makt ryckte mig bort från mina föräldrars grafvar. Likt en eldskrift ser jag de ord du yttrade till mig vid afskedet, Gabriele, och ännu en gång frågar jag dig, ber jag dig, vill du i dag åter upprepa dessa ord? Vill du nu, sedan den mellan oss bestående skiljomuren fallit, lägga din hand i min och låta mig vaka öfver din lycka? Fortis röst ljöd svårmodig, likasom hade han redan anat svaret, som obestämdt ramlyste ur Gabrieles ögon. Den unga flickan hade emellertid suttit rörlig. Hennes hopknäppta händer hviade i hennes sköte, och äfven då Fortis ystnade, tycktes hon kämpa med all kraft not sina känslor för att vinna behörigt agn. — Vårt ömsesidiga förtroende lättar örklaringarne oss emellan, käre Fortis, örjade hon slutligen i en ton, som tydgt ådagalade huru djupt hon var genomrängd af samtalets vigt; — vi äro vana lIi — ——