Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1869, sida 2

— Rosa, sade Fortis sakta, men mer i ett underbart, innerligt uttryck, i det har lutade hufvudet mot bröstet likasom hem. fallen åt en dröm. — Ja, Rosa, återtog Gabriele med ökac värma, — vår hulda, trogna Rosa; di har således knappt varit i stånd att skilja oss båda från hvarandra i dina tankar Men fråga dig nu sjelf: kan ej din böjelse, som du hyst så länge omedyetet, och hvars tillvaro du, strängt taget, upptäckte endast för några minuter sedan, likasåväl gälla vår kära, kloka Rosa? Fråga dig vidare, Fortis, och öfverväg, om icke just dessa ord, som du åberopar, mera än din verkliga böjelse, föranleda din nyss gjorda förklaring? Genom dessa ord var den skygghet bruten, som brukar föregå en dylik förklaring; fantasien var uppjagad, och du behöfde endast erinra om vårt afsked, för att plötsligt yppa för mig alla dina tankar klarare än det bäst genomtänkta tal i annat fall skulle hafva gjort. Ja, öfverväg detta; — men jag har ännu inte slutat, min käre, gode vän, tillade Gabriele, i det hon, likasom för att samla sina tankar, beskuggade sina ögon under några sekunder med handen, — nej, ännu har jag inte slutat, ännu måste Jag göra dig uppmärksam på åtskilliga punkter,