Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1869, sida 2

cihvar mans rätt att utgifva en tidning m. m., såsom rentaf ett hån, derest de icke vittna om enfald. Detta system bär sig icke längre, det är helt visst, om också ännu ett Tågarpsmöte sanktionerade detsamma. Men syårigheten är att komma derifrån, utan att träda friheten för nära. Vi skola acceystera hvarje förnuftigt förslag att lösa enna svårighet, hvilket man visserligen sicke gör, när man väl ogillar systemet men förkastar hvarje föreslagen utväg till udess upphäfvande, utan att sjelf finns bättre råd. Det är detta vi hafva att förebrå vå särade kollega Aftonbladet, som icke aktat för rof att fälla hårda omdömen om de i förslag, som blifvit väckta till ansvaringssystemets undanrödjande, utan att lemna någon anvisning om huru bladet sjelft tänsker sig sakens lösning. Visserligen har sAttonbladets utgifvare, d:r Sohlman, på publicistmötet uttalat en åsigt i detta fall men han öfvertygades snart, att den at honom föreslagna utvägen — rättighet för såklagare att bestrida tillståndsbevisets gil tighet — just skulle leda till de inqvisistioner, hvaremot han ordat så mycket, i fråga om hrr Hallenborgs och Hedlunds motioner. A.-B. kallar det fortfarande ,inqvisition, när boktryckaren skulle åläggas, till sitt fredande, åvägabringa bevisning rörande den verklige redaktören. Och bladet talar tillika derom, att detta skulle innebära ett förstucket kautionssystem. Båda påståendena äro alldeles ogrundade. Hr Hedlunds motion innehöll, att för hvarje periodisk skrift skulle stå en offentligt namngifven, ansvarig redaktör. Finnes anledning misstänka, att denna uppgitt är falsk, stadgas för boktryckaren sanuna förpligtelse som han nu har rörande anonym skrift, nemligen att uppgifva och styrka rätte tidningsutgifvaren. Ingen annan anställer någon undersökning i denna del. Bevisningens kraft pröfvas af juryn. Befiones boktryckarens uppgift osann eller hans bevisning otillfredsställande, då drabbas han af påföljden, men endast då. Ifär fordras således endast af boktryckaren att vara en ärlig man, ty att han kan åvägabringa full bevisning i detta fall, lärer väl ingen kunna förneka, som hafva något att skaffa med en tidnings utgifvande. Hvari det förstuckna .kautionssystemet här skulle ligga, är för oss ofattligt. Men — såsom sagdt är — vi skola för vår del acceptera hvarje bättre och ändamålsenligare förslag till införande af ett sannt rättsförhållande, som Aftonbladet eller någon annan kan vilja frambringa. Det är ingen förkärlek för egen mening, som här beherrskar oss, utan helt enkelt oförmåga att finna någon bittre. Ty vi äro högst angelägna, att denna farliga brist i vår lagstiftning ej skall qvarstå; emedan deri ligger ett vapen mot den sanna friheten. I sammanhang härmed Plifver det dock nödvändigt, att vidtaga genomgripande förändringar i vår nurarande tryckfrihetsförordning till upphäfvande af obehöriga strafkkafegorier, orimliga straffbestämmelser, föreskristen om qvarstad m. m. hvilket allt hänger såsom ett damoklessvärd för ordets frihet, ehuruväl itskilliga publicister äro nog kortsynta att ej inse faran. Detta var också publicistmötets eniga åsigt, när man var sednast illsammans. Men för att vinna detta nål måste vi sjelfva korrigera hvad som nöjligen kan för en och annan vara ett skydd mot okynnet, men som är i sig jelf rättslöst, nemligen rättigheten att få ägga egna förseelser på andras oskyldiga mufruden. mms ————