Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1869, sida 2

, — ——— Göteborg den 28 Juni. Det finnes en periodisk skrift, utkommande i en af våra landsortsstäder, hvars -snsvarige utgifvare sedan 6 år tillbaka Å är bosatt i en annan verldsdel. Att så kan ske innebär ingen försumlighet å justitiestatsministerns ombuds sida, emedan förhällandet ej möter nägot hinder i tryckfrihetsförordningen, hvilket också påpekades vid den sista riksdagen af en bland motionärerna rörande förändring i vår närvarande presslagstiftning. Så finnes ej heller något hinder mot att anmoda t. ex. en utvandrare till Amerika att uttaga tillståndsbevis å en tidning, innan han sätter sig i säkerhet för allt åtal, som kan blifva en följd af det sätt, hvarpå tidningen redigeras. Här existerar alltså fullständig strafflöshet, ehvad än en sådan tidning behagar taga sig för till kränkande at vare sig det enskilta lifvets helgd eller annan mans heder och ära. — Å andra sidan är en tidningsredaktör, som sjelf är ansvarig utgifvare af sin tidning, utsatt för åtal och straff för hvad som kan vara i tidningen infördt under det han är frånvarande, vare sig på resa, vid en riksdag, Jm. m. Det är detta tillstånd — som helt enkelt är ett tillstånd af rättslöshet — hvilket ett folkmöte i Tågarp i Skåne förklarat vara ,en nödvändighet samt vara ,i frihetens och folkets intresse, en resolution, som blifvit med välbehag upptagen af Öresundsposten, den der är ansvaringssystemets ifrige förkämpe, och hvars redaktör väl haft sin hand med i Tågarpsbeslutet. Lika litet som oförståndiga folkmötesbeslut hafva någon synnerlig betydelse, i annan mån än att de kompromettera de möten, som fattat dem, lika litet fästa vi oss vid vår käcke yrkesbroders i Helsingborg utgjutelser i ämnet. Då vi haffa all aktning för hans karakter, har åter hans omdöme alltför ofta varit stadt på villovägar, att kunna här väga något i vågskålen, särdeles då man kan deremot ställa ej blott hela den upplysta allmänna mevingen i landet, utan ock det stora flertalet af landets publicister sjelfve. Vi tillåta honom alltså gerna att förkättra dem som våga hysa en annan mening än han i denna del, såsom fiendtliga mot tryckfriheten, m. m., hvilket allt vi hänföra till det oskyldiga snackets område. Deremot lärer han vara skyldig så mycket åt sin egen tankegång, att han icke förvänder sakens rätta natur. Och detta gör han, när han påstår, att det här är fråga om huruvida hvarje välfrejdad medborgare! skall få utgifva en tidning, utan att vara skyldig att underkasta sig någon slags inqvisition rörande hvem som skrifver i denna tidning, då han för öfrigt ställer sig svensk lag till efterrättelse, samt med sina tillgångar och sin person ansvarar för hvad tidningen innehåller. Det är! just denna rättighet alla tryckfrihetens vänner vilja häfda. Så föreslår Ilandels-s tidningens utgifvares motion uttryckligen, att det skall för hvarje periodisk skrift finnas en ansvarig redaktör, som står för se allt hvad skriften innehåller, utan att för-II fattareansvaret kan ifrågakomma annat t än för det särskilta undantagsfall att ut-1 zifvaren anser sig skyldig och berättigad sr att använda detsamma till sitt eget skyd-S lande. Men frågan gäller här användanS let af bulvaner, eller personer, som icke l. nasra vare sig tillgångar eller någon per-h sonlighet att ansvara med. Den gäller huruvida personer, bosatta i undra verldsdelar, skola kunna vara de mnda ansvarige för en tidnings innehåll, h warför de äro helt och hållet främmande; J len gäller om personer skola kunna sitta v å fästning och ändock ansvara för den h idning, som bragt dem dit; den gällerL et skamlösa ockret med en menniskasG rihet, att den verklige gerningsmannen så kall, mot en lumpen betalning, bringa en 1 tackare, som sålt sig till ansvaring, uti era månaders fängelse. Och om denna le kens verkliga natur bör Ö.-P:s redaktör 2 ke vara okunnig, då han lärer sjelf unde er flera år praktiserat med detta system. ve r saken utan fara för ansvaringen — rit varföre ikläder sig då hr Borg sjelf icke la svaret? Är den deremot förenad med D. ra — huru kan hr Borg utsätta en an-de an derför, tyckande sig hafva fullgjort sar l rättfärdighet genom att betala man-va en för hans lidande. Är icke detta je penningevälde, så veta vi ej hvad der-va ed förstås. Ar detta aktning för per-m. mligheten, så hafva vi också derom en me Isk föreställning. För oss framstå alla be 0CCA f. A. —